Hunden Doris jobbade många år inom vården, men när hon själv behövde hjälp blev hon nekad och utsatt för onödig plåga. Nu flaggar flera djurägare för att veterinärbristen i länet ställer till det ordentligt.
– Det är ett utsatt jobb och många väljer att sluta. Det är en landsbygdsfråga, anser hästföretagaren Jenny Nilsson.
I mitten av oktober förra året blir den pensionerade vårdhunden Doris sjuk och kissar blod.
– Jag ringde och rådgjorde och försökte få en akuttid, men kliniken kunde inte ta emot akuta besök på grund av personalbrist, säger matte Linda Ljungqvist, 43.
När hon väl får en tid hos sin ordinarie veterinär misstänks urinvägsinfektion och border collien Doris får behandling. Men efter några dagar blir hon sämre. Doris slutar äta och får problem med andningen.
Dagen innan ett planerat återbesök blir läget akut och Linda Ljungqvist kontaktar Mjönäs Djurklinik i Munkfors, som är den enda öppna veterinärjouren i Värmland.
– Jag förstår att de har mycket, men jag fick ingen respons. De vill inte ta emot Doris eftersom hon redan står under behandling. De råder mig att ge smärtstillande och avvakta. Men det här hade ju inte med den behandlingen att göra, säger Linda Ljungqvist.
För dåligt skick
Hon ringer runt för att hitta bästa tänkbara alternativ. Doris kan inte vänta.
Det slutar med att Linda Ljungqvist och hennes pappa får ta bilen de 22 milen från hemmet i Deje till Strömsholms veterinärklinik utanför Västerås, som är närmast efter Mjönäs. En röntgen visar fri luft utanför lungorna och elvaåriga Doris är i så dåligt skick att hon får somna in där och då.
– Hade jag vetat innan att jag skulle ta bort henne direkt hade distriktsveterinärerna i länet kunnat hjälpa till. Men jag ville ju veta om det fanns alternativ. Örebro hade kunnat ta emot om det handlade om en operation, men det visste jag ju inte heller, säger Linda Ljungqvist.
Hon fortsätter:
– Jag är verkligen inte ute efter att kasta skit på enskilda veterinärer, de har ett tufft jobb. Doris hade inte klarat sig även om vi fått komma till en veterinär i Värmland. Men ur djurskyddssynpunkt hade både hon och vi besparats en lång, onödig och plågsam resa. Det blev en väldigt traumatisk och tragisk sista upplevelse.
Rösten spricker när Linda Ljungqvist berättar. Hon vet fler som drabbats av liknande händelser.
– Jag har ytterligare två hundar och är orolig över att de ska bli sjuka, nu när man vet att man inte kan få hjälp på natten. Det är fruktansvärt frustrerande att inte kunna göra något för sitt djur. Jag hoppas verkligen att de får igång någon mer form av jour här i vårt län. Det kostar på att jobba jour och nätter, men de kanske kan få till ett samarbete?
"Väldigt ostabilt”
Jenny Nilsson, 45, driver Athena Equestrian i Östra Ämtervik med eget stuteri, inackorderingar och inseminering av andras hästar sommartid. Mellan augusti och april jobbar hon även på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och i båda fallen stöter hon på frågan om veterinärbristen.
– Som hästföretagare är jag beroende av veterinär sju dagar i veckan mellan maj och augusti. Vi har ganska få privatpraktiserande veterinärer i Värmland och de statliga Distriktsveterinärerna är extremt underbemannade. Länet är stort och det känns väldigt ostabilt, säger hon.
I den egna verksamheten tar hon in en veterinär som är egenföretagare.
– Men hon fyller 65 nästa år så jag måste börja fundera över att rekrytera en ny, och det finns inga att plocka av.
Bidrar bristen till att det blir svårare att bedriva djurnäring?
– Jag skulle omöjligen kunna bedriva mitt arbete utan en veterinär. Vissa branscher är väldigt beroende. Smågrisproduktion och kycklingproduktion är ganska intensiva animalieproduktioner som är svårt att hålla på med utan en besättningsveterinär som är medicinskt ansvarig för produktionen. För mjölk- eller köttbönder är kanske valet att själv skjuta ett sjukt djur. Det blir ett etiskt ställningstagande. Får man ingen hjälp så påverkar det djurägarna, säger Jenny Nilsson.
Vad ser du för lösningar?
– Staten måste nog ta ett större ansvar. Det måste finnas en grundläggande djursjukvård. Många väljer att sluta, och något måste det bero på. Jag tror att staten är en för dålig arbetsgivare och att det beror på arbetsförhållandena. Jobbet i sig är tungt, jobbigt och pressat. Man får ofta göra tråkiga saker, träffar många ledsna djurägare, har en stressad arbetssituation, lång jour och en tuff arbetsmiljö där man får åka långt och är ute i fält när det ofta är kallt och mörkt. Det är ett utsatt jobb och det finns mycket psykisk ohälsa inom branschen. I många EU-länder hamnar veterinärerna högt i självmordsstatistiken.
För Jenny Nilsson är veterinärbristen både en säkerhetsrisk och landsbygdsfråga.
– Min verksamhet är inte livsviktig. Att ha en tävlingshäst är mer ett nöje. Men att vi ska kunna äta mat är livsviktigt. Det ligger i statens intresse att det finns förutsättningar för att driva företag på landsbygden. Hela landet ska leva.