Fler speciallärare, färre anpassningar

Ledare
PUBLICERAD:
Elever blir lidande.
Foto: JESSICA GOW / TT
Duktiga lärare har alltid vetat att en skolklass består av individer med olika behov. Om du tänker tillbaka på din egen skolgång, minns du kanske hur läraren gick runt i klassrummet och såg till att alla kom framåt i arbetet. Läraren visste att vissa elever behövde extra uppmärksamhet av olika skäl.

Men det var fortfarande så att läraren undervisade en grupp. Klassrummet var inte som ett modernt öppet kontorslandskap, där varje barn studerade efter en egen plan och lärarens roll var att handleda var och en individuellt. Nej, klassrummet var en rumslig manifestation av den gemensamma kunskapsresa som kollektivet hade gett sig ut på – med läraren som kapten.

Ibland delades kanske klassen upp i grupper, exempelvis i matematik. Genom att ha en grupp för de som räknar snabbt och en för de som räknar långsamt, kunde tempot bli acceptabelt för alla.

Den som hade det jobbigt i många ämnen kunde eventuellt få gå i en liten specialklass. Men en vanligare syn var att elever fick gå ifrån klassen en stund för att få hjälp och stöttning av en speciallärare.

Med tiden har detta blivit en allt mer ovanlig syn. Ett pedagogiskt etablissemang har hävdat att det är stigmatiserande om inte alla barn inkluderas i ett och samma klassrum. Politiker har kunnat utnyttja detta tankegods för att motivera besparingar. Eller som Isak Skogstad formulerade det i Göteborgs-Posten (3/3): "En giftig cocktail av ideologiska och ekonomiska motiv har resulterat i att speciallärare och särskilda undervisningsgrupper har drivits ut från den svenska skolan.”

I dag är speciallärare en bristvara. Ofta har de ersatts av specialpedagoger. En specialpedagog kan vara skicklig på många sätt, men möter sällan elever på samma sätt som en speciallärare. Istället skall specialpedagogen stötta lärarna, exempelvis med hur de kan göra det som kallas ”extra anpassningar”.

Att slippa skriftliga prov, att få lyssna på ljudböcker istället för att läsa, att tilldelas ett förenklat arbetsmaterial eller att få en extra genomgång tillsammans med läraren – det är några exempel på extra anpassningar som en elev kan få. Inget av det behöver i sig vara fel. Problemet är att det har gått inflation i anpassningarna.

Tidningen Läraren uppmärksammade (5/3) att en grundskolelärare i dag kan möta en klass där den totala mängden anpassningar uppgår till över sjuttio stycken – på en och samma lektion. Naturligtvis har många elever då fått samma slags extra anpassning. Men om flera elever har fått anpassningen ”starthjälp” – alltså att läraren skall se till att eleven kommer igång när klassen börjar jobba på egen hand – vem skall då läraren gå till först?

De extra anpassningarna skapar orealistiska förväntningar på vad en lärare skall kunna göra i ett klassrum fullt med barn. Det går inte att individualisera allt.

Anpassningarna snedvrider också balansen mellan vad som är lärarens ansvar och vad som är elevens. För i vissa fall borde anpassningen faktiskt vara att eleven ansträngde sig mer.

I andra fall gör eleven redan sitt allra yttersta. Det är i en sådan situation som 20 minuter på egen hand med en speciallärare kan göra en enorm skillnad och vara värt varenda krona. Men i dag får eleven sitta kvar i klassrummet. Det kallas inkludering men ställer orimliga krav på läraren. Konsekvensen blir elever som misslyckas.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.