Mello är den enda företeelsen i världen som blir bättre – ju sämre den är.
Jag vill att ni tar med er den insikten in i dagens krönika.
I kväll är det, som ni alltså redan märkt, dags för Mello.
Och? Det är väl vilken sketen lördag som helst, tänker ni, men ingenting kunde vara mera fel. I kväll står nämligen universums framtid på spel. Faktiskt.
Någon klok människa skrev i veckan i sociala medier att ”Mars 2021 är som mars 2020 – plus toapapper”.
Genial sammanfattning av ett år som förändrade allt – men egentligen väldigt lite. Vi har inte panik längre, vi är bara molande livrädda. Hysteriskt försiktiga. Men vi hamstrar inte toapapper längre, det gör vi inte.
Mello däremot – det är något annat.
Mello är stormens öga.
Mello är gåslever och tryffel och nävgröt med fläsk.
Mello får oss att sakta men säkert ta tillbaka livet som vi en gång kände det.
Mello är ett avstamp mot den vår som måste komma – även om den kommer först när det är höst. Utan Mello ingen vår.
Mello 2021 är som Mello 2020, men bara den totala motsatsen. För ett år sen stängde Mello Sverige genom den enorma klusterfesten på Friends arena där 3x50 000 uppklädda och övertända svenskar kramades och blåste ballonger och kysste månen av ren och skär och dödlig livslust.
Dagarna efter stängde Tegnell Sverige. Självklart. Det finns gränser även för levnadsglädje.
Årets Mello är en dröm. En hägring.
Överlägset smartaste låten har Dotter från Arvika gjort. Little Tot borde vinna, men det gör den nog inte.
Överlägset viktigaste låten har Klara Klingenström. Lite pop om kvinnomisshandel är aldrig helt fel. Dessutom har hon gitarr. Det är bra.
Överlägset sämsta låten är Alvaro Estrellas Bailá Bailá som är en chipsknastrig mardröm som är så dålig att jag faktiskt tror att den kan vinna. Gör den det är det vansinnigt bra. Sämst låt ska vinna. Det är hela poängen. Heja Estrella – må alla dina mediokra chips vara krossade av din låts outhärdliga lightness.
Men det är själva Mello som är grejen. Inte dåliga låtar eller ännu sämre programledare. Ballongerna är grejen. Vårkänslan. Vikänslan. Jag känner Pelle. Han är fem år. Han har redan bokat in hur vi ska se Mello i kväll. Vi ska ”snygga till oss” säger han. Jag hakar på. Han vill att kusinerna Vera och Ingrid också ska komma. Det gör de. Uppsnyggade.
–Mello är bättre än julafton, säger Pelle. Man får nog fem sorters chips? Minst sju, svarar jag. Bättre än julafton.
En sak ni kanske inte vet är hur nära det var att jag hade stoppat hela Mello-cirkusen på den tiden jag hade nästan all makt i världen.
För 20 år sen var jag en viskning från att bli chef för SVT:s underhållningsavdelning – utan att ens ha sökt jobbet. Det stod i slutstriden mellan mig och en kille som heter Svante Stockselius. Jag var personalens val. Åtminstone den orediga delen av producentkårens. Svante var många andras val. Svante vann på på upploppet.
Bara något år senare införde han Mello-cirkusen med sex magiska lördagskvällar av klusterhysteri.
Det hade jag aldrig gjort. Jag hade vägrat. Jag hyste den genomkorkade åsikten att man ska koncentrera lågan. ”En tävling, en kväll” var hela grejen med Mello, tyckte jag. Koncentrerad extas. Att spä ut den vore vansinne.
Hade jag blivit chef hade vi fortfarande haft en enda halvtrist kväll på Cirkus med Ulf Elfving som programledare och det hade varit… så där va?
Svante vann. Tacka Mello-guden för det. Det gör jag. Tack för att du räddade alla mina kommande vårlördagar.
Det gör för övrigt Pelle också.
Och Vera.
Och Ingrid.
Och fem miljoner svenskar.
Mello är den enda företeelse som blivit bättre av att man spätt ut den. Mer virke. Mindre gin. Fyra tävlingar istället för en. 28 låtar istället för tio. Mera svulstiga diskodrapor, mera tanter, mera smaklösa skämt, mera hårdrock, mera knäppgökar, mera usla låtar, mera underbara ambitioner, mera kärlek, mera Eva&Ewa, mera hat, mera hårdragna rubriker, mera programledare, mera Björkman.
Mello är den enda företeelse i världen som verkligen blir bättre av att flera insatser är sämre.
Mello är den enda företeelse där det som är riktigt jävla uselt också tack vare just det – blir riktigt himmelskt bra.
Mello är kort sagt… alldeles underbart.
I Mello är till och med Christer Björkman alldeles vansinnigt rolig. På något sätt.
Hoppas verkligen inte att han hoppar av nu, som det sagts. Han borde stoppas upp som en vakande örn och sitta på en piedestal i ett klusterhörn även nästa år. Alla år.
VECKANS SNACKIS
Skrämmande hur tydligt Oprahs intervju med Meghan och Harry så enkelt avslöjade den strukturella diskrimineringen av rödhåriga.