Skilj på politik och religion

Ledare
PUBLICERAD:
Partisekreteraren Richard Jomshof (SD) lät munnen gå.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Att säga att "islam är en avskyvärd religion" är inte acceptabelt. Ändå var det så som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof uttryckte sig i ett debattprogram på SVT, och som sedan spreds vidare av partiet på sociala medier.

Uttalandet har förstås upprört, och det med all rätt. Islam är en världsreligion med omkring 1,8 miljarder utövare, och det blir mer eller mindre ett angrepp alla muslimer. Efteråt säger han att menade politisk islam, det som brukar kallas islamism, men det var ju inte vad han sade. Möjligen kan man utröna det ur det vidare resonemanget, men det hade ju onekligen underlättat om han då faktiskt hade sagt islamism och inte islam.

För den distinktionen är viktig, faktiskt avgörande. Islamism, alltså politiserad islam, är inte samma sak som religionen islam. Lika lite som någon annan politiserad religion, nu eller historiskt, är lika med religionen och trossystemet som sådant. Att Sverigedemokrater ibland har svårt att se den skillnaden är dock inte så förvånande, och det är det som gör att det är förenat med ett politiskt pris för andra att samarbeta eller ta stöd av dem.

Moderatledaren Ulf Kristersson tillhör de som reagerat starkt mot uttalandet, och det med all rätt. Dels har vi det anstötliga uttalandet i sig, och vad det säger om synen på islam hos en del Sverigedemokrater. Det handlar även om att SD nu är ett parti som Moderaterna och Kristdemokraterna har sträckt ut handen till för att få till stånd ett nödvändigt regeringsskifte, och stöd i vissa sakpolitiska frågor. I det ljuset kan man också undra hur det står till med självbevarelsedriften hos vissa SD:are.

En partisekreterares uppgift är normalt sett att hålla pli på partiets företrädare och på organisationen så att de inte vandrar ut för långt åt något håll. Det är en partisekreterare som borde vara den som reagerar och sätter ned foten när någon i partiet häver ur sig diskutabla saker om till exempel islam. Men om det är partisekreteraren själv som är den som hävt ur sig, vem skall då göra det?

Svaret här tycks vara partiledaren Jimmie Åkesson. Till Svenska Dagbladet (11/3) säger han att han talat med Jomshof om saken, och att det är viktigt att använda begreppet islamism och inte islam. Alltså detta som egentligen en partisekreterare skall säga till en bångstyrig partiföreträdare, som Björn Söder som utan vidare spridde vidare det hela på Twitter, inte en partiledare till den som skall vara partiets ordningsman.

Åkesson är också så pass slipad att han inser och erkänner att det inträffande kan försvåra samarbetet mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Och att det blir problematiskt när andra partier tvingas förhålla sig till dylika uttalanden.

Borde Kristersson då avstått från att ens kommentera saken? Nej, varför skulle han gjort det. Det var och är ett oacceptabelt och stötande uttalande från en ledande företrädare för ett parti som man sagt att man kan samarbeta med. Tystnad hade varit värre, och det finns också en stor poäng i att kraftigt markera mot dem när behovet är påkallat. Om inte annat kan man ju hoppas på att SD lär sig något. Fler partier borde kanske göra likadant i motsvarande situationer när företrädare för stödpartier uttalar sig tvivelaktigt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.