Efter förra skivan som var lite mer av en utflykt till sjuttiotalets mjuka och lätta rock står Eric D Johnson och hans Fruit Bats denna gång stadigare i folken.
Jane Weaver är en underbart udda fågelSkivan har kommit till mitt under pandemin och musikerna har delvis medverkat på distans från sovrum och studior. Avståndet märks inte, det finns en lätthet och självklarhet i de smarta och välsvarvade sångerna som även om de skrevs innan Corona handlar om ödslighet, gemenskap och längtan efter någonting annat, längre fram.
Någon text har han kanske Corona-anpassat, erkänner han, men bara lite. Den lite nasala rösten som ligger i de högre registren påminner ibland om Al Stewart men allra mest om Daniel Romano. Den passar bra här och ger sting åt de vemodiga och smått filmiska sångerna.
Det blir dock aldrig för melankoliskt; humöret och kraften är hela tiden god och när skivan är slut känner man sig underligt styrkt och upplyft.
Bästa låt: The Balcony