Anna Ardin anmälde ett sexuellt övergrepp och hamnade i en flod av hat och hot – och det anmälda brottet kom snart i skymundan i en internationell karusell av juridik och politik.
Nu gästar hon Karlstad, för att under Livet värt att leva-veckan berätta om sin bok I skuggan av Assange.
– Jag har inte fått upprättelse, jag har tagit mig upprättelse, säger hon.
En augustidag 2010 i Stockholm träffar Anna Ardin Wikileaksgrundaren Julian Assange. Han ska bo hemma hos henne under ett Sverigebesök som organisationen där hon jobbar arrangerar.
Det som händer senare under kvällen kommer att leda till inte bara en polisanmälan, utan också en händelsekedja som sänder internationella chockvågor och får kommentarsfälten att koka.
Julian Assange är ju the good guy, rättvisans förkämpe, mannen som gett yttrandefriheten ett ansikte.
En viktig man
– Det är många som investerat mycket i honom och hans rättigheter. Man ställer mänskliga rättigheter mot kvinnors rättigheter väldigt tydligt, säger Anna Ardin om reaktionerna efter anmälningarna som rispade hjältefasaden.
– Många har trott att han varit skyldig, men det spelar ingen roll. Han får bete sig så här, för det han gjort är så viktigt.
Blir ifrågasatta
Att upplevda övergrepp skulle kunna vara hela motivet bakom anmälningarna, köper inte alla. Tvärtom anklagas kvinnorna för alltifrån att vilja tjäna pengar till att ingå i en feministisk konspiration som vill ta över världen.
Annas bok heter ”I skuggan av Assange - mitt vittnesmål” och hon tycker att Assange kommit att skugga mycket.
– Uppenbart har jag levt i hans skugga och folk har trott att jag varit en del av ett stort maktpolitiskt spel och mitt lilla obetydliga liv har hamnat i skuggan av det. Sedan har ju hela Wikileaks hamnat i skuggan av honom, och även hela frågan om yttrandefrihet och transparens. Kvinnors rättigheter har hamnat i skuggan av den här mannens rättigheter.
”En bisarr situation”
För Julian Assange fortsatte berättelsen med ett instängt liv på Ecuadors ambassad i London och förvecklingar som beskrivits i massmedia världen över.
– Det är väldigt många som tycker att jag borde ha kunnat förutse vad som skulle hända, men hur skulle jag kunna göra det – det här är ju en helt bisarr situation! Om någon hade skrivit en påhittad roman och skrivit det här, hade det blivit löjligt, för det är så bisarrt.
Även Annas liv påverkades på en mängd sätt.
Hot, hat, landsflykt
– De första två åren var väldigt tuffa. Jag blev av med jobbet, jag kunde inte bo i min lägenhet på grund av hot och hat, jag hade blivit singel ganska nyss innan det här och när jag försökte internetdejta så blockade folk mig när de kom på att det var jag. Jag fick inte skriva under debattartiklar i mitt eget namn, för det ansågs kunna skada dem jag skrev under för. Jag fick inte stå i valstuga, för det kunde skada partiet. Jag blev en kontroversiell person, utan att jag hade gjort något. Det finns ingenting som varit så dåligt för min karriär, säger hon.
En period flyttade hon även utomlands och levde under ett annat namn, på grund av hoten.
Ångrar inte anmälan - idag
Idag ångrar hon inte att hon anmälde, men visst har det hänt:
– Jo, tusen gånger. Det hade varit så mycket lättare då att leva många gånger, men nu har jag investerat så mycket av att göra något bra av det här. Att använda mig av alla de erfarenheter jag fått under de här åren, att försöka sprida vidare. Jag har fått en möjlighet att prata om kvinnors rättigheter.
Kräver mod
I boken visar hon också att hennes berättelse om ett övergrepp inte är unik för just henne. Även den som anmäler en helt okänd människa för ett sexualrelaterat brott, kan drabbas av att ifrågasätta och att själv skuldbeläggas.
Samhällets syn på vad som är ett brott och inte, och vem som vi ser som möjlig brottsling, är också frågor som når långt utanför det aktuella fallet. Det krävs mod för alla brottsoffer, för att våga anmäla.
Vad är mod för dig?
– Mod är väl att man gör saker trots att man är rädd. Att man går ut i det okända. Jag har kallats modig många gånger, men jag har inte haft så mycket val under de här åren. Jag har valt att inte backa från min historia, men i övrigt har jag hållit mig undan och gömt mig på olika sätt. Att ge ut boken var svårt, det var som att gå ut på isen utan att veta hur tjock den var.
Hon tog klivet och valde bort alternativet att vara tyst och hoppas på bättre tider.
– Jag tänkte det under en lång period, men jag märkte att jag blev inte fri från det här. Jag tillåts inte lägga det bakom mig. Jag kunde inte vara i någon diskussion utan att det här förs på tal. Det blir en belastning för mig och något att anklaga mig för, ungefär som Mona Sahlins Toblerone-affär. Jag bestämde mig för att jag måste försvara mig. Det har varit en enorm folktribunal och hans vittnesmål har hörts i tio år och mitt vittnesmål finns inte i den där tribunalen. Om det är där det ska avgöras, måste jag också ge mitt vittnesmål.
Straff inte så intressant
Genom boken har hon kommit ur skuggan. Hon känner också att hon fått upprättelse, trots att hennes anmälan inte lett till någon rättegång eller dom.
– Ja. Det går faktiskt att få upprättelse utan de patriarkala svaren med hårdare straff eller att han får lida på olika sätt. Nu sitter han ju inne, men inte för det här, och det hjälper ju inte mig det minsta att han upplever sig straffad eller att han är inlåst. Jag är inte så intresserad av att han ska få ett straff. Jag vill att han ska stå för det han gjort och inte förgripa sig på någon igen. Det är det viktiga för mig.
Boken blev ett led i upprättelsen:
– Det som skulle hjälpa mig är ju att sanningen kommer fram. Jag har fått prata till punkt i min bok och det finns en möjlighet för människor att tro mig. Det är klart att inte alla gör det, men jag har fått visa min sida av saken. Det har blivit en upprättelse att få bli lyssnad på.
Livet värt att leva blir talkshow