21-åriga Vilma Tigérs provanställning på drömjobbet i Arvika gick ut precis när coronaviruset började spridas i Sverige. Hon fick sluta. Med det efterlängtade kontraktet försvann också hennes bar-familj och de stora planerna.
– Det är två år av våra liv åt ingenting. Man blir stressad och tar sig ingenstans, säger Vilma.
Sedan studenten har Vilma jobbat, mycket. Hon har hittat hem i restaurangbranschen och har genom de många och långa dagarna bakom bardisken på O’Learys i Arvika välkomnats in i en vardag där kollegorna levt som en familj.
I maj hade coronaviruset fått fäste i samhället. Den folkmassa som vanligtvis trängdes framför baren tunnades ur och snart var det näst intill öde. Vilma trodde att hon skulle bli permitterad men det visade sig att hennes provanställning tog slut när pandemin började, hon fick gå.
Det går inte att tänka framåt, man vet ju ingenting. Regeringen kanske kommer med nya rekommendationer i morgon så jag skiter i framtiden och försöker att bara glida med.
Vilma visar barens lokaler där det nu är tomt och tyst, hon pekar ut vart folk brukade stå packade som sillar.
– Här var det alltid köer men nu går det inte att förstå. Jag kan inte se det som ett festställe längre. Kommer vi någonsin kunna återgå till hur det var innan?
Blev ledsen
Hon har stora drömmar, en dag hoppas hon kunna öppna någonting eget. Hon stod i startgroparna för stor utveckling och kände att hon var på precis rätt plats.
Det är inte lätt att lämna ett jobb man älskar och samtidigt alla vänner.
– Allt skulle bli så bra, sen kom den här jävla skiten. Jag blev väldigt ledsen när jag behövde sluta. Det är ju det jag älskar att göra. Det är inte lätt att lämna ett jobb man älskar och samtidigt alla vänner. Det blev en väldigt stor omställning på kort tid.
– När gymmen stängde försvann dessutom mitt enda intresse utöver jobbet.
Hon kände inte bara oro för sin egen del. På sociala medier som Instagram och Snapchat såg hon många unga i sin omgivning som sökte nya jobb.
– Det första jobbet är viktigt. Nu är allt på paus. Det är två år av våra liv åt ingenting vilket leder till en inre stress. Man tar sig ingenstans. Jag försöker att inte tänka på framtiden, då blir jag bara ledsen, får ångest och blir stressad.
Temporärt jobb
Nu jobbar hon på Ica. Kvälls- och nattpass har bytts ut mot arbetsdagar som börjar fem på morgonen.
– Jag är så klart tacksam över att ha ett jobb men när jag slutar runt lunch vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill tillbaka till branschen jag älskar. Tänk om jag glömmer hur man gör drinkar!
Vardagen rullar trots allt på. Man anpassar sig till en upp- och nedvänd tid där tillvaron är ett undantagstillstånd som saknar slutdatum.
– Allt är overkligt. Om 20 år kommer vi att prata om det här, det vi lever i just nu. Ja, det är verkligen overkligt.
Håller hoppet uppe
Trots bakslag efter bakslag gör hon sitt bästa för att tänka positivt. Hon försöker fokusera på att pandemin en dag kommer att vara över.
– Vad ska man göra? Vi måste leva också. Det funkar inte att gå runt och vara ledsen och arg hela tiden utan man får anpassa sig så gott det går och försöka hålla ut.
Att fokusera framåt är lönlöst, hon är bara 21 år men har ett starkt driv. Att försöka klättra i en bransch som just nu står stilla gör att hon har behövt släppa det långa perspektivet.
– Det går inte att tänka framåt, man vet ju ingenting. Regeringen kanske kommer med nya rekommendationer imorgon så jag skiter i framtiden och försöker att bara glida med.
Organiserat kaos
När restriktionerna lättar vill hon tillbaka till baren. Det hon saknar mest är tempot.
– Jag sätter mitt hopp till vaccinet, då kanske restriktionerna kan söndras så att ekonomin blir bättre och folk känner sig trygga i att gå ut igen. Jag vill tillbaka, jag saknar det organiserade kaoset.