Ska Postnord få döda pressen på kommunnivå?

Det finns en uppenbar risk att tidningarna drabbas av stora tapp när läsare av förklarliga skäl inte tycker det är befogat att vänta en eller två dagar på en försenad tidning, skriver Thomas Wallin och Victoria Svanberg.

I snart 100 år har Dalslänningen/Bengtsfors-Tidningen nått ut i den dalsländska glesbygden. Från början var det en svår utmaning att lösa distributionen utanför de små tätorterna. Men med idogt arbete växte upplagan och tidningen fick en starkare ställning i kommunerna. Dalslänningen blev en av de tidningar i landet som nådde högst hushållstäckning.

På liknande sätt var det för många tidningar som växte fram i Sverige. Postverket utgjorde en viktig kugge när det gällde att sprida information även till avlägsna delar av landet.

I dag 2021 står vi inför helt nya realiteter. Postnord har inlett sin nedmontering av postdistributionen i kommun efter kommun. I södra Sverige kämpar kollegor till Dalslänningen nu med att hantera den varannandagsutdelning av dagsfärska tidningar som där är en realitet sedan början av februari.

Det kommer inte att gå bra. Det finns en uppenbar risk att tidningarna drabbas av stora tapp när läsare av förklarliga skäl inte tycker det är befogat att vänta en eller två dagar på en försenad tidning.

Alternativet med digital läsning är säkert ett bra alternativ för många, men inte för alla. Avsaknaden av bra bredbandsuppkoppling på landsbygden är hindrande faktor. Även ovanan att hantera teknik kan göra att många helt enkelt föredrar att ta del av den lokala journalistiken genom en papperstidning.

Pressen har i långa tider varit plattformen för debatt och nyheter och en viktig garant för yttrandefrihet i en demokrati. Även om debatten i dag förs i många forum är den lokala tidningen i sin pappersform alltjämt en viktig kanal för uttryck av åsikter. Om Postnord upphör med att distribuera tidningar stryps den möjligheten på ett liknande sätt som när sociala nätverk begränsas.

Postnord väljer dessutom att tillämpa varannandagsutdelningen löpande så att utgivning av periodiska tidskrifter på bestämda dagar omöjliggörs. En vecka delas posten ut tisdag och torsdag, för att nästa vecka delas ut måndag, onsdag och fredag. Dalslänningen utkommer tisdagar och fredagar sedan 1925. Vem skulle anpassa sig efter det i en annan bransch?

Förtjänar inte människor bosatta på mindre orter möjligheten att ta del av en lokal informationsbärare på det sätt de själva önskar?

För Dalslänningens del slår förändringen extra hårt. Hela 46 procent av den totala upplagan är i dag postdistribuerad och förändringen berör ett par tusen läsare. I första steget 900 läsare i trakterna av Färgelanda-Mellerud och i det andra omkring 1 200 till i Bengtsforsområdet som mister sin postutdelning.

I tider som redan är tuffa i en digital omställning, och dessutom försvårats under pandemin är det ett mycket hårt slag. Om läsarna inte hänger med på den digitala resan kan vi på sikt förlora halva upplagan.

Dalslänningen har, inte minst genom sin ägare NWT Gruppen, arbetat för att tackla hoten om försämrad distribution. Dels genom egna utdelningslösningar. Dels genom att förmå fler prenumeranter att läsa digitalt. Men det finns en gräns för detta.

Dalslänningen är långt ifrån den enda tidningen som drabbas, men slaget mot tidningen är extra hårt. Det måste finnas ett ansvar från staten att bibehålla distribution på glesbygd. Myndigheten för press, radio och tv som utreder konsekvenserna av Postnords ensidiga beslut att försämra tillgängligheten till papperstidningar måste agera.

Thomas Wallin

Chefredaktör, Dalslänningen

Victoria Svanberg