Oenigheten om coronaåtgärder beror till stor del på hur stor aversion vi som människor har mot risktagande, och därför kommer vi aldrig att nå någon enighet om det.
I morgon är det ett år sedan världen i varierande grad stängde ned i ett försök att bekämpa coronaviruset. Där och då började också debatten om vilka åtgärder som var effektiva, om vi har gått för långt eller om det tvärtom görs för lite. Ett år senare står vi alltjämt och stampar och oenigheten är om något ännu större.
Något som slog mig tidigt var att det inte på förhand gick att utröna om vilka personer som skulle hamna i de olika åsiktslägren, vilket i förstone syntes märkligt. I de flesta frågor som handlar om politikens avvägningar är det oftast lätt att veta vad en liberal, en socialist eller en konservativ person kommer att tycka även när nya frågor dyker upp på agendan.
Så icke när det gällde coronan. En liberal borde ju generellt tycka att drakoniska inskränkningar i våra fri- och rättigheter vore problematiskt, men att en socialist inte skulle ha samma skrupler. Men så blev det inte. Helt plötsligt kunde jag se inbitna liberaler, och libertarianer, förespråka oerhört drastiska inskränkningar i smittbekämpningens namn, samtidigt som en del vänsterfolk förde mer frihetliga resonemang.
Efter ett tag utkristalliserade sig dock till viss del en skiljelinje, men den hade mer att göra med innehavaren av regeringsmakten att göra. Folk till höger blev mer kritiska mot regeringens hantering, eller brist på hantering, mer beroende på att regeringen var rödgrön än något annat. Min bedömning är dock att även en borgerlig regering hade agerat på ungefär samma sätt, givet de svenska förutsättningarna.
I övriga länder har det heller oftast inte spelat någon större roll för coronapolitiken vilka det är som styrt, möjligen med undantag för Förenta staterna. Där har de olika delstaternas åtgärder många gånger berott på om det varit demokrater eller republikaner som styrt, där de förra tillämpat hårdare restriktioner och inskränkningar.
Så vad beror då skillnaderna på, och varför har tonläget skruvats upp så mellan de olika lägren? Jag läste härförleden en intressant kolumn om det på Dagens Nyheters ledarsida (4/1), författad av nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh. Det handlar om graden av riskaversion, och det är väldigt personligt.
Det finns ingen objektiv måttstock över vad som är acceptabel risk och inte. Olika människor gör olika bedömningar utifrån hur riskaverta de är. För personer med hög riskaversion är det hängslen och livrem som gäller, eller till och med hjälm och knäskydd ovanpå det. För andra med betydligt lägre grad av riskaversion verkar det mest fnoskigt.
Vi faller alla in på skalan mellan olika grader av riskaversion. För att komplicera det hela ytterligare så kan man ha olika grad av riskaversion för olika företeelser. Vissa tycker att lockdowns är meningslösa och farliga, men ändå vara höjdrädda eller obenägna att spela på börsen.
Det är därför talet om den så kallade "försiktighetsprincipen" blir meningslös. För vad innebär det att vara försiktig? Hur skapar man största möjliga trygghet? Vi kan stänga in alla i madrasserade celler, ge alla näringsriktig mat och fila ned verklighetens alla vassa kanter. Men är det en eftersträvansvärd tillvaro? Hur vi skall vara försiktiga avgörs av hur vi ser på risk.
Så uppkommer alla strider om vad som är effektiva åtgärder och inte. Munskyddens vara eller icke vara i olika sammanhang är en perfekt symbolfråga för detta. Det är ju bäst att vara på den allra säkraste sidan, eller? Om inte annat har i visat att vi trots allt gör något.
Detta gör att frågan om risk hänger ihop med vårt kontrollbehov. Något som tidskriften Axess också skrev om i ett temanummer i somras (nr 5, 2020). Den moderna människan, och då menar jag den riktigt moderna efterkrigsmänniskan, har tack vare ett antal lyckliga omständigheter – teknisk utveckling, tillväxt, vaccin, välstånd, fred – riskminimerat livet på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien. Vi är helt enkelt vana vid en tillvaro utan större osäkerhetsmoment. Vi kan planera för framtiden, vilket förr var tämligen svårt.
Därför är coronapandemin en sorts historiens återkomst och detta finner många outhärdligt. Vi är vana vid att ha kontroll, och när det visar sig att vi inte har det så leder vårt kontrollbehov till att vi vidtar åtgärder som bara för att visa att det är vi som sitter i förarsätet, även om det inte leder någonvart. Så stänger samhällen ned, medborgarna sätts i praktiken i husarrest och allt tvärstannar.
Än så länge har Sverige undvikit de värsta avarterna, men kontrollbehovet finns också här, vilket debatten är prov på.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör