Våld i nära relation – enkelt och svårt

Debatt
PUBLICERAD:
Kvinnan söker desperat och ivrigt en förklaring till misshandeln, och börjar skuldbelägga sig själv för att rättfärdiga hans våld, skriver Madeleine Käärik.
Foto: Anders Wiklund/TT
Ett känt faktum om kvinnomisshandel inom nära relation är slående enkel: har det hänt en gång – då kommer det hända igen, skriver Madeleine Käärik.

Nej, nej, slå inte mig, skriker hon högt, hennes ögon är fyllda av skräck...

Ingenting händer plötsligt, det finns nästan alltid förtecken. I de flesta fall vill han få en dominant ställning. Han säger inte öppet i början av förhållandet att hon inte får gå ut och träffa sina väninnor, men han visar tydligt sitt missnöje. Kvinnan försöker anpassa sig och vill inte såra sin partner. Steg efter steg förlorar hon sin handlingsfrihet. Hon uppmuntrar och tröstar sig själv att han älskar henne men kanske en aning svartsjuk är han. Det verkar i början till och med smickrande att han bryr sig och uppskattar hennes sällskap, eller vill vara den som tar ansvar.

En dag finner kvinnan att det är han som bestämmer för det mesta. Bryter hon mot hans regler blir han arg. En dyster dag kommer det första slaget. Han ber om ursäkt och lovar aldrig, aldrig mer slå henne igen. Gråtande förlåter hon honom för kärlekens skull, och inte minst för barnets skull. Hon känner sig kränkt och vilsen.

Misshandeln har lämnat sina första spår och trygghetskänsla har gått förlorat för alltid. Så fort han blir arg målar hennes medvetande det första slaget. Även om de fysiska skadorna var obetydliga och gick över, känns de mentala skadorna fortfarande rätt färska. Kvinnan söker desperat och ivrigt en förklaring till misshandeln, och börjar skuldbelägga sig själv för att rättfärdiga hans våld.

Det händer om och om igen. Samma scenario: ett slag – en ursäkt. En svagare ursäkt för varje gång. Nu vet han att hon kommer att förlåta honom igen. Varför stannar en kvinna självmant i ett destruktivt förhållande som undertrycker hennes mänskliga värde?

Det är svårt att anförtro till någon att man är utsatt för misshandel. Skamkänslan är enorm, särskilt om hon upprepat förlåtit honom tidigare. Kvinnan skäms för att hon kan se löjlig ut i vännernas eller släktingarnas ögon, livrädd för att bli fördömd för sin svaghet. Hon fortsätter vara tyst. När han slagit henne så att blåmärken är synliga på ansiktet tar hon ledigt från arbetet, eller ljuger för alla att hon har ramlat. Skam och rädslan att bli avslöjad av omgivningen styr hennes beteende utåt.

Till slut kommer polisen in i bilden. Antingen grannarna ringde under ett pågående bråk, eller så helt blåslagen och allvarligt rädd gick hon till polisen själv. Anmälan tas emot och förundersökningen inleds.

För vissa kan det innebära en brytpunkt och en början av ett nytt liv. Det allra första steget för att återerövra sitt eget värde. Det är dock lika avgörande att hon skall klara av att gå genom hela rättsprocessen. Det kan bli många gånger outhärdligt att möta honom i rätten. Kvinnan kan ge upp av rädslan för repressalier från hans sida, av osäkerhet om han kommer att straffas, av att inte bli tagen på allvar av rätten.

Det krävs mod och styrka. Många saknar samtidigt kännedom om att man i en dylik situation har rätt till statligt finansierad professionellt juridiskt stöd i form av målsägandebiträde – som bistår kvinnan genom utredningen och i rättssalen.

Ett känt faktum om kvinnomisshandel inom nära relation är slående enkel: har det hänt en gång – då kommer det hända igen. Om den onda cirkeln bryts tidigt – då blir skadan mindre och återhämtningen kortare. Även att starta en rättsprocess är det svårare för de kvinnor som lidit under längre tid.

Dessa kvinnor är många, de är bland oss, kanske inom närmaste bekantskapskretsen. De flesta är tysta – och behöver hjälp. Dock, genom att göra lite – kan man hjälpa mycket. Gå inte förbi om problemet verkar finnas, om du inte frågar då får du oftast inget svar.

Madeleine Käärik

Jur kand

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.