Fler än hälften av landets gymnasieungdomar känner oro inför framtiden.
Livia, Iris och Cecilia är inte längre upprörda över pandemins påverkan på den vår som borde burit bud om studentens lyckliga dagar.
Istället är de uppgivna:
– Man anpassar sig till det här nya sättet att leva men man blir oerhört trött, säger 18-åriga Livia.
Undersökningen ”Gymnasieelever & corona” från 2020, av Ungdomsbarometern, visar att hälften av landets gymnasieungdomar känner oro inför framtiden.
En ökning från 2019 då endast tre av tio kände likadant.
Cecilia Werling och Livia Rowe läser sitt sista år på Sundstagymnasiets musiklinje i Karlstad. Iris Samuelsson läser samhällsprogrammet. De berättar om pandemins dråpslag; vänner som inte kan ta gymnasieexamen och känslan av att tvingas växa upp för fort.
I dagsläget är ungefär hälften av utbildningen förlagd till distans, ett koncept som inte fungerar särskilt bra enligt gymnasisterna.
– Det är väldigt svårt att motivera sig när man bara sitter hemma, säger Cecilia.
– Och utbildningen blir orättvis, säger Livia. Nu hänger hela ens framtid på hur situationen ser ut hemma, går det inte att få studiero går det inte att plugga. Jag har vänner som inte kommer att kunna ta sin gymnasieexamen i år på grund av det.
Känns orättvist
Situationen kan kännas hopplös ibland men nu har pandemin pågått i snart ett år. De har vant sig vid en annorlunda vardag.
– Alla försöker att göra sitt bästa, det förstår vi ju, men när folk åker på skidsemestrar medan vi går miste om viktiga lektioner känns det orättvist, säger Livia, vars instrumentlektioner nu genomförs digitalt.
– Man blir fast i cyberrymden.
Iris Samuelssons utbildning är mer teoretisk, hon tycker att övergången till digitalt lärande har funkat bättre.
– För mig är det nästan samma sak, fast online. Det går ganska bra.
Deras tankar går igen i Ungdomsbarometerns undersökning ”Gymnasieelever om distansundervisning” från 2020, nästan sex av tio elever upplever att de lär sig sämre eller mycket sämre under distansundervisningen.
Tvingas växa upp
Att studera hemma medför ett större ansvar och den generella bilden av en artonårings vardag är idag kanske snarare en avlägsen idébild.
– Man har tvingats växa upp snabbare när man ansvarar för hela skolgången själv. Nu tänker jag på saker som att laga nyttigare mat och promenera, det är inte sådant jag skulle ha fokuserat på annars, säger Livia.
Den plötsliga ensamheten och oron över smittan har inte bara påverkat utbildningen, det har även inneburit viss skiftning i deras allmänna hållning. Iris berättar att maktlösheten över vardagen får henne att leva i nuet och inte ta saker för givna.
– Jag har vetat sedan i november att jag ska göra lumpen efter studenten. I dessa tider känns det skönt, det är ett säkert alternativ så jag känner inte den oro inför framtiden som många andra gör.
För Livia och Cecilia som ska söka musikutbildningar är det svårare, sökningarna sker på distans och möjligheten att besöka skolorna finns inte idag.
En annan undersökning av Ungdomsbarometern, ”Gymnasieelever & corona” från 2020, visar att hälften av landets gymnasieungdomar känner oro inför framtiden. En ökning från 2019 då endast tre av tio kände likadant.
Lätt att bli bitter
Det är lätt att bli bitter, berättar de. Utan något att se fram emot svalnar allt. De menar att det inte längre finns någonting att prata om och att allt är tråkigt.
– Just nu känner jag ingenting alls men när allt kommer igång igen och man inser vad man har missat kommer det att bli jobbigare, säger Iris.
När det inte är möjligt att lära känna nytt folk på samma sätt som tidigare utvecklas man inte på samma sätt, menar dem. Samtidigt kanske de istället utvecklas åt andra håll?
– Nu när jag har behövt umgås mycket med mig själv har jag också tvingats möta nya sidor, både på gott och ont. Man anpassar sig till det här nya sättet att leva men man blir oerhört trött. Förr orkade jag göra så mycket hela tiden, nu har jag börjat fundera på om man verkligen är gjord för det, säger Livia.
Studenten
Nu närmar sig studenten, en dag som enligt Livia har varit någonting fint att hålla fast i när det har känts tungt. I vintras dog hoppet om ett stort firande och nu känner hon ingenting.
– Skit samma, det är bara att acceptera. Man vill ha någon att vara arg på men så funkar det ju inte. Ingen vet hur man ska göra i en pandemi.
Cecilia beskriver studenten som någonting hon har sett fram emot i hela sitt liv, att det inte blir som hon har tänkt sig känns jobbigt.
– Det är ju jättejobbigt men för klasserna som tog studenten förra året var det värre. Vi har ju anat att det skulle bli såhär.
– Det är bara ett stort antiklimax, säger Iris.