En pandemi som pågått längre än Covid-19

Debatt | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Det är inte svårt att förstå att det främsta verktyget för mäns våld mot kvinnor, isolering, har fungerat ypperligt under pandemins tid, skriver Elisabeth Björk och Beatriz Nordström.
Foto: Anders Wiklund/TT
Att en kvinna som lever under kontroll, där mannen nu jobbar hemma och varken hon eller han gör ärenden längre, inte har möjlighet att kontakta en kvinnojour just nu är enkelt att förstå, skriver Elisabeth Björk och Beatriz Nordström.

Mäns våld mot kvinnor har liknats vid en pandemi. Nu när vi lever mitt i en annan pandemi anser vi på Alla kvinnors hus, Karlstads kvinno- och tjejjour, att det är hög tid att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor, och hur en viruspandemi blir en bricka i våldspandemin.

Vi närmar oss ett år nu. Ett år sedan viruset tog ett rejält grepp om vår vardag och ställde livet på ända. Att leva i en pandemi tråkar ut, river upp och väcker rädsla. Den har påverkat oss alla. För vissa handlar det om inställda planer, för andra om förlorade familjemedlemmar och vänner. Det har varit ett år av karantän, hemarbete, inställda aktiviteter och restriktioner kring hur vi ska leva, vem vi får vara nära och när vi får lämna hemmet.

Vi ska begränsa vårt umgänge, träffa så få som möjligt. Det finns ingen kontrollfunktion som gör att ingen lämnas utan att träffa någon annan än den de har en relation med. Det är inte svårt att förstå att det främsta verktyget för mäns våld mot kvinnor, isolering, har fungerat ypperligt under pandemins tid. ”Har du ingen känsla för samhällsansvar?” eller ”Varför lyssnar du inte på myndigheterna?” Vi tror att de flesta av oss känner igen skuldkänslorna, även om ingen annan arbetat aktivt för att lägga de på oss.

Isoleringen som gör att det enda som man speglar sig i är varandra, och där det alltid finns en förklaring till våldet, nämligen att hon gjort fel.

Mäns våld mot kvinnor har liknats vid en pandemi och kanske är det först nu som det går att förstå innebörden av det. När vi levt med restriktioner från myndigheter om hur vi ska förhålla oss till en pågående pandemi. Pandemin som är mäns våld mot kvinnor, fortsätter att pågå i det tysta. Den skördar liv, den orsaker trauman, den innebär enorm skada för kvinnor, tjejer och barn. Och restriktionerna uteblir.

Coronapandemin har ökat efterfrågan på stöd hos vår tjejjour. Från 2019 till 2020 har det skett en ökning på 327 stödsamtal i vår chatt. Vi ser tydligt att pandemin påverkar unga tjejers mående. Många har en hemsituation som var tuff innan, och som nu är nära ohållbar. Många har oro, ångest och rädsla för pandemin och dess effekter.

I kvinnojouren har vi inte sett någon större ökning. Det förvånar oss inte heller. Att en kvinna som lever under kontroll, där mannen nu jobbar hemma och varken hon eller han gör ärenden längre, inte har möjlighet att kontakta en kvinnojour just nu är enkelt att förstå. Men det betyder inte att våldet inte finns. Snarare tvärtom. Vi spår att vi i många år framöver kommer att hantera en ökning av stödsökande som kommer berätta att våldet eskalerade under pandemin.

När nyårsklockorna ringde in det nya året så klingade det av hopp. Hopp om vaccin, mer närhet och större rörelsefrihet. Att 2021 inte blir året då vi ringer in det nya, utan tar tillbaka de gamla sättet vi brukade leva på. Men när når pandemin mäns våld mot kvinnor sitt slut? När kommer hoppet för alla de kvinnor, tjejer och barn som alltid isoleras, som alltid har restriktioner kring hur de ska leva, vem de får vara nära och när de får lämna hemmet? När kommer vaccinet mot ett av vår tids största folkhälsoproblem?

Elisabeth Björk

Ordförande

Beatriz Nordström

Tjejjourssamordnare

Alla kvinnors hus, Karlstads kvinno- och tjejjour

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.