Just nu sprids en text på Facebook av författaren Susanna Alakoski. Hon publicerade texten den 2 mars och i skrivande stund skrivs har den delats över 6 000 gånger. Det är vad man kallar ett viralt fenomen. I sitt inlägg riktar Alakoski udden mot en bild som Liberalerna lade upp på fettisdagen.
Liberalernas bild föreställer en semla och de skriver: ”Om din lön vore en semla hade du inte fått något lock, ingen grädde och ingen mandelmassa. Du hade bara fått behålla den torra bullen. Vi tycker att du ska få behålla mer.”
Med språklig ekvilibrism radar Alakoski upp allt man kan tänkas få i utbyte mot att så mycket av lönen går till skatt, arbetsgivaravgift och moms: ”Man funderar på sin gamla blindtarmsoperation. På sina amalgamfyllningar. Man tänker på vägarna ambulansen körde på. På soporna man burit ut. På idrottshallarna man besökt. Man tänker på polisen som kom den där gången.”
Alakoski följer en retorisk figur som återkommande dyker upp i sociala medier. I den brukar berättas om människor som hämtat ut dyra mediciner på apoteket, eller genomgått en komplicerad operation på sjukhuset. Det konstateras vanligtvis att personen i samband med detta knappt behövt betala något alls. Sensmoralen är att vi inte skall klaga på skatterna, eftersom vi får så mycket tillbaka.
Alakoski fortsätter: ”Om man hade fått behålla hela semlan själv, hur skulle man vetat om det vore en hjärtoperation eller en njurstensoperation man skulle spara till.” Budskapet är tydligt: högskattesamhället ger oss trygghet.
Den här typen av inlägg gör ofta anspråk på att besvara företagsledaren Leif Östlings berömda fråga ”vad fan får jag för pengarna?” Genom att ge ett eller flera exempel på vad vi skattebetalare får, målas bilden upp av att de flesta människor är vinnare – eller åtminstone inte förlorare. Men om något verkar för bra för att vara sant, är det vanligtvis också det.
Problemet med det svenska skattesystemet är inte att vi får sådant som sjukvård och utbildning. Man kan diskutera huruvida vårt system är optimalt, men det är inte här den ideologiska stridslinjen dras.
Det upprörande är att så mycket av det vi betalar i skatt slösas bort. Det är pengar som används ineffektivt eller går till ogenomtänkta projekt. Det är skattekronor som försvinner till följd av att mer eller mindre kriminella typer fuskar till sig dem. Det är bidrag som betalas ut till människor som skulle kunna – och borde – jobba.
Det är heller inte så att de enda som drabbas av högskattesamhället är de allra rikaste. Det finns alltså inte så många krösusar att detta automatiskt blir en vinstaffär för oss övriga. Nej, bland förlorarna finns vanliga hederliga Svenssons som varje dag går till jobbet.
När man läser texter som Alakoskis är det en annan sak man funderar kring. Varför nöja sig med dagens skattenivåer, varför inte gå längre? Om höga skatter innebär stor trygghet, varför då inte satsa på jättehöga skatter och ännu större trygghet? Svaret är naturligtvis att självbestämmande har ett egenvärde. Och det självbestämmandet är i dag för litet i Sverige.
Skatter är inte dåligt. Det är heller inte fel att de som har mycket betalar mer än de som har lite (även om dagens progressiva system är stötande). Men Alakoski och alla andra borde få större makt över sina liv och sina pengar.