20 värmlänningar om hur de förbättrar jämställdheten

I dag, den 8 mars, infaller internationella kvinnodagen.

NWT har träffat 20 värmlänningar och frågat: Varför går jämställdhetsutvecklingen så långsamt? Vad gör du för att förbättra jämställdheten?

Här är deras svar.

– Det går långsamt för det finns så mycket folk som inte bryr sig. Jag märker av det en del i vardagen men själv gör jag inte så mycket utan lever på med mitt liv.

– Det är svårt att veta varför det går långsamt. Som frisör är jag i minoritet på jobbet så jag märker det inte så mycket i vardagen men när jag anställer ska alla ha lika löner.

– Det är svårt att bryta gamla strukturer även om viljan finns där. Som rekryterare inom industrin försöker jag öppna vägarna för tjejer.

– Jag vet inte. De styrande tar väl inte tag i saken. Nej, jag gör inget speciellt för att förbättra jämställdheten, så är det.

– Det är ett patriarkalt samhälle och utvecklingen går alldeles för långsamt. Jag demonstrerar, läser böcker och uppmuntrar min dotter och mina barnbarn i vardagen.

– Det hänger säkert samman med att de som sitter på maktpositionerna är män. Jag försöker att ta alla strider men det är också viktigt att tänka på inkludering.

– Jag tror nog att män är rädda för att de ska bli överkörda. Jag försöker att diskutera med mina vänner, även fast de skrattar åt mig.

– Det är nog så inpräntat hur en kvinna får vara och vad en kvinna får göra. Jag pluggar till kock som är ett väldigt mansdominerat yrke.

– Det kan vara så att det är män som sitter i beslutande positioner och de bevakar sina positioner. Som folkbildare så jobbar jag med allas lika värde och jag tänker att jämställdhet ingår i det.

– Samhället har varit mansdominerat för länge. Jag har yrkesarbetat hela mitt liv. När mina barn var små var jag den enda i kvarteret som arbetade.

– Kanske är för att det är män som är med och bestämmer, kanske därför det går långsamt. Jag tvättar bilen. Ofta är det väl männen som gör sådant. Arbetet hemma har vi delat lika mellan oss.

– Jag tror inte vi killar ser glastaket. Vi förstår inte problematiken fullt ut. Alldeles för lite gör jag.

– Nu när jag fått barn märker man att det inte är så jämställt, men varför vet jag inte riktigt. Jag försöker se till att min relation är jämställd. Jag och sambon delar exempelvis lika på föräldraledigheten.

– Det är rätt ingrott. Stort projekt tyvärr, det känns som det sitter rätt fast. Jag är lärare så vi jobbar mycket med jämställdhet. Sen tränar jag basket också och där försöker jag lyfta tjejerna.

– Jag tror att vi är ganska mycket vanemänniskor som lever mycket efter de normer vi hela tiden möts av i vardagen. Då är det svårt och tar lång tid att bryta mönster. Frustrerande lång tid. Ett ojämställt samhälle påverkar båda könen negativt.

– Vi har ett uppdrag i det regionala utvecklingsarbetet att jobba för att få till mer jämställd tillväxt i Värmland. Och där har regionen jobbat med metoder som jag tror gör mest nytta, genom att ta fram konkreta verktyg och metoder för att få så många som möjligt att få på sig jämställdhetsglasögonen och ifrågasätta invanda mönster.

– På grund av att strukturer tar så lång tid att förändra. Vi gör punktinsatser och tar olika initiativ, men det slukas in i den stora strukturen. Det går framåt, men det är segt.

– Inom fotbollförbundet för vi insatser för att till exempel få fler kvinnliga tränare. Vi har många som tränar sina barn, men vi försöker få dem att träna på högra nivåer. Det ser vi som viktigt.

– Som person tänker jag: Våga kliv fram och ta åt sig saker. Sträck upp handen, sitt inte och vänta. Och peppa och lyfta andra kvinnor.

– Kanske är det många som tycker att det krävs mycket resurser för att ta steg framåt. Vilket det kanske inte behöver göra.

– Vi har en stor roll känner jag, genom att försöka visa vägen för de yngre tjejerna och göra vad vi kan för att de få en grund att stå på, säger hon och menar att i och med att laget fått sin första kvinnliga huvudtränare så är det ett steg i rätt riktning.

– Det vi kan göra i övrigt är att försöka trycka på i de här frågorna och synliggöra dem.

– Mycket sitter i ett långt, invant sätt. Människan har varit van vid att chefen är en man och många kan vara rädda för förändring. Det är ett ekorrhjul som är svårt att ta sig ur.

– Vi anställer på personlighet och inte utifrån hur du definierar dig som kön. I koncernen har vi i princip bara kvinnliga chefer. I ledningsgruppen är det 50/50, i styrgruppen för hotellen 90/10 och när det vi bokar för festivaler så försöker vi boka så nära 50/50 som möjligt i akterna.

– Den är tyngd av historien. Det har alltid varit män som suttit på alla postern. Vi är alla överens om att det måste förändras, men det tar tid.