Jag får väl erkänna att jag redan hade hunnit avfärda Nick Cave som en skicklig men med åren allt mer intetsägande posör, som mest svängde sig med teatrala utspel.
Efter 1997 års The Boatman’s Call hade han tappat mitt intresse mer och mer för varje nytt album. Men så släppte han Skeleton tree. Och efter det den ännu starkare Ghosteen, ett album så knäckande att jag blir lite tårögd bara av att tänka på det.
Kjell Andersson: Såriga relationer och monumentala albumPå Carnage fortsätter han att briljera, tillsammans med sin vapendragare Warren Ellis – vars vackra ljudlandskap är minst lika viktiga för den här skivans storhet som Caves smäktande, sorgfyllda sång. Trots titeln är det inte en skiva som någonsin hemfaller åt oväsen eller kaos – åtminstone inte utåt sett. Men känslomässigt är det river och sliter sångerna i en.
Trots det lugna anslaget så är det ofta som att befinna sig i en känslomässig orkan, även om vi erbjuds tröst i form av oaser av ren, oförvanskad mänsklig värme. Det är vansinnigt vackert.
Bästa låt: Carnage