Intervju Kristofer Hansson: Så kan vi leva med resistenta bakterier

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Vi vet vad som händer men hur ska vi stoppa det? Då kan individualistiskt tänkande leda till en hopplöshet kring att det man gör inte betyder något, säger Kristofer Hansson.
Foto: Privat
Det handlar om att vi inte bara kan fatta individuella beslut, utan vi måste också ha solidaritet med samhället i stort och med andra länder där det kanske finns mer resistenta bakterier, säger Kristofer Hansson.

I bakgrunden till coronapandemin pågår också en annan kris, i form av bakterier som är resistenta mot antibiotika. Infektioner som tidigare kunde behandlas enkelt kan leda till döden. Men det går också att bromsa genom att exempelvis bara skriva ut antibiotika när det är absolut nödvändigt.

Det krävs dock att vi anpassar oss till en värld där resistenta bakterier är ett större problem. Det scenariot har utforskats från flera perspektiv genom ett tvärvetenskapligt projekt vid Pufendorfinstitutet, Lunds universitet, vilket bland annat har mynnat i antologin Efter antibiotika (Fri tanke 2021). En av redaktörerna är etnologen Kristofer Hansson, som ger sitt perspektiv på antibiotikaresistensen.

Finns det några tydliga samband mellan coronapandemin och antibiotikaresistens?

– Tittar man på pandemin i sig har det ju kommit rapporter om att en del av dödsfallen har sin orsak i resistenta bakterier.

– Vi lever också i ett samhälle där alla har mer kunskap om immunologi, såsom hur en förkylning smittar. Det har accelererat under pandemin. Där finns likheter mellan virus och bakterier. I vår forskning talar vi om det immunitära livet – hur vi har lärt oss leva med den här kunskapen och hur den påverkar vilka val vi gör. Vi vet att det finns antibiotika som kan hjälpa oss om vi blir smittade. Men nu måste vi begränsa oss i det beteendet, eftersom vi också har ett ansvar för varandras välbefinnande. Det är samma sak med vaccin, som inte bara är för en själv, utan också för hela samhället.

Vad innebär solidarisk antibiotikaanvändning?

– Det handlar om att vi inte bara kan fatta individuella beslut, utan vi måste också ha solidaritet med samhället i stort och med andra länder där det kanske finns mer resistenta bakterier. Det är talande att alla länder har varit noga med sina gränser under pandemin, men det har ju inte hjälpt. Viruset har kommit in ändå.

Hur ska vi uppnå den solidariteten?

– Mycket bygger i dag på att jag som individ har rätt till olika saker. Men jag kanske inte kommer kunna göra allt det när jag utsätter andra för risk. Det kan till exempel vara resor till länder med resistenta bakterier, och risken att ta med dessa hem. Eller som att vi under pandemin måste välja om vi ska åka på semesterresan. Smittsamma könssjukdomar är ännu ett exempel. Att strunta i kondom är på det viset ett individualistiskt handlande som drabbar samhället i stort när bland annat gonorré som är resistent mot antibiotika ökar.

Vad vill ni med boken?

– Något som boken handlar mycket om är att frågan om antibiotikaresistens kan kännas politiskt hopplös, ungefär som med klimatförändringarna. Vi vet vad som händer men hur ska vi stoppa det? Då kan individualistiskt tänkande leda till en hopplöshet kring att det man gör inte betyder något. Men vi måste på samhällsnivå ändra vårt beteende. Vi kommer inte att hamna i en mörk framtid, utan vi behöver en annan berättelse. Vi skulle behöva en egen Greta Thunberg.

Ni talar om smittsäkra miljöer. Finns det risker med dem?

– Jag tror att det finns risker. Kvinnojourer har det till exempel svårare under pandemin, eftersom det innebär större risker att vara inlåst i hemmet med förövaren. Kvinnojourernas arbete med att skapa gemenskaper försvinner om man hela tiden måste hålla distans. Det är ett exempel på hur andra värden går förlorade när vi ska skydda oss från bakterier och virus.

Kommer sådana dilemman att förekomma oftare?

– Den risken finns ju när det handlar om bakterier och virus. Men det är ju på ett sätt ingen ny situation. I Jonas Gardells bokserie Torka aldrig tårar utan handskar belyses till exempel hur de hiv-smittade under 80-talet bemöttes med en handske som skapade distans. Det är smittrisker som skapar ett avstånd mellan människor.

Smyger det sig in en skuld hos de som smittas, eftersom de då kan sprida bakterier vidare?

– Människor som blir smittade känner ofta en skuld, fastän personer som har gjort allt för att skydda sig ändå kan bli smittade. En del homosexuella män som inte drabbades av aids under 80-talet kände skuld för att deras vänner gick bort men de själva överlevde. Men i känslan av skuld ligger också en komplexitet kring det här individuella, att vi förväntas ta ansvar för något väldigt komplext. Halloumiskam fanns exempelvis för ett par år sedan, eftersom den cypriotiska osten kom från en djurhållning där det används mycket antibiotika. Halloumi var bra för miljön, men att köpa den medförde också en skuld över att ha gjort något dåligt för djuren. Det är på liknande sätt om man blir drabbad av resistenta bakterier. (SNB)

Agnes Karnatz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.