I helgen checkar rockstjärnorna in på Hotell Plaza i Karlstad – i bildformat, fångade av göteborgaren Jan M Lundahl. Han är vaktmästaren som också är fotograf, med musik som passionerad specialinriktning.
Nu visar han sina bästa bilder på Springsteen, Lundell, Madonna med flera i en turnerande utställning.
Göteborgaren Jan M Lundahls fotointresse väcktes när han var 13 år och fick Bruce Springsteens album Darkness on the edge of town i handen.
– Det omslaget knockade mig. Jag hade ingen aning om musiken, det kunde likaväl stått Sven-Ingvars på den. Det omslaget har ett uttryck jag gillar och därifrån började jag med fotograferingen, berättar han.
Men visst lyssnade han på skivan också och sedan dess är Springsteen hans husgud.
Så småningom skulle intresset för musiken och fotograferingen mötas, när han efter mycket tjat fick chansen att fotografera på en konsert.
– 1999 nådde jag peaken, att få fota Bruce Springsteen! Där var jag nöjd - jag var färdig. Nu behöver jag inte ta en enda bild mer, säger han.
Fast det skulle bli många fler - mycket tack vare ett slumpartat möte i Stockholm.
– 2002 sa en kompis till mig att ta med mig bilderna från 1999 och så kom Nils Lofgren gående i Kungsträdgården. Jag måste ju säga hej tänkte jag och säga att jag har bilder på honom i min väska. Han tog sig en titt och blev överraskad. Han fick ta alla han ville – och frågade om han fick ringa mig. Och så gjorde han det! Det trodde man ju inte.
Samtalet avslutades med frågan: ”Vill du åka med oss?”, där ”oss” syftade på Bruce Springsteen och the E Street band.
– Vem hade trott det? Inte 13-åringen med Darkness-omslaget och inte jag under det besöket heller! Alla de äventyr som det mötet gett är jag evigt tacksam för, säger han.
Fans i ny roll
Han har fortsatt att ha kontakt med Nils Lofgren och har fått följa med på turnéer ända sedan dess, både i Sverige och utomlands.
– 2016 gjorde jag elva såna stopp, säger han och beskriver en känsla av overklighet:
– Man är det lilla fanset och helt plötsligt är jag fotograf där. Jag tycker det är kul att föreviga de nya fansen och deras förväntan, när de står i kö med sin siffra. Det skulle ju varit jag, normalt sett. Nu är jag inte ens i den kön, för jag sitter och fikar med Nils. Vad händer, liksom?
Och Bruce själv; hur mycket har du mött honom på turnéerna?
– Vi har ju inte suttit så här och pratat, men om han ser mig, kan han säga Hallo, Janne - så pass är det.
Stjärnor och människor
Även om Bruce Springsteen fortfarande är husguden, har Jan M Lundahl fått chansen att föreviga många fler artister och band. I 30 år har han rest runt och fotograferat konserter.
Många av artisterna har han kommit nära, men han blir aldrig ”starstruck”:
– Det är inte min grej. Det är viktigt att hålla isär begreppen. När är bandet eller artist en stjärna? Det är ju när lamporna slår på och applåderna kommer, första ackordet. Sedan klingar sista ackordet ut, lampan släcks och de kliver ner från scenen. När de sätter sulan i backen är de ju människor och det tycker jag är viktigt att man tar med sig.
Samtidigt blir de musikaliska uppdragen aldrig ett vanligt jobb. Till vardags är han vaktmästare på Partille Arena utanför Göteborg; fotouppdragen är något annat.
– Från min sida har det aldrig handlat om pengar. Det är en passion och en kärlek för fotandet av de artister och band som jag gillar. Inte för att de har ett specifikt namn. Att få dela med mig är det viktiga för mig.
”Feelingen är viktigast”
Att fånga känslan i musiken är vad han strävar efter.
– För mig är feelingen det viktigaste av allt. Att någon ser bilderna och tänker att ”jag förstår precis”, ”det här är Eva Dahlgren för mig”. Då har vi lyckats.
Känslan är också vad som styr hans breda musiksmak.
– Är det bra är det bra. Oavsett om det är ett fritidsgårdsband eller en världsartist, någon som sjunger en visa eller jojkar - det är bara feeling som gäller.