Den som ropar varg...

Socialdemokraterna har, om M/KD gör upp i sakfrågor med SD, gjort dessa uppoffringar i onödan och mister därigenom makten och möjligheten till makt under lång tid framöver, skriver Stefan Valentin Larsson.

Sensmoralen I fabeln om den som ropar varg är att den som ljuger till slut inte blir trodd ens när han talar sanning. Socialdemokraterna riskerar att inte tas på allvar. S riskerar att om ett parti eller en rörelse som har en mer kontroversiell bakgrund, och kanske till och med öppet säger sig ha fascistiska eller nationalsocialistiska ideologier, förstört förtroendet bland väljarna genom att ropa varg åt Sverigedemokraterna och egenmäktigt belagt sina politiska motståndare med beröringsförbud.

Det talas ofta om att partier rör sig politiskt på en höger vänsterskala eller en GAL-TAN-skala. Men egentligen är det väljarna och opinionen som förflyttar sig. De politiska partiernas rörlighet är mer en uppsökande verksamhet. Man följer de egna väljarnas rörelse baserat på partiets ideologi, historia och politiska övertygelse.

Ibland kan dessa rörelser hamn ur synk, som när Reinfeldt och Löfven öppnade sina hjärtan och inte byggde några murar. Ståndpunkter ledde till att båda partierna tappade väljare och ett parlamentariskt dödläge uppstod i Sverige, med en historisk krånglig och långdragen regeringsbildning som följd.

Moderaterna har av Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centern och delvis Liberalerna anklagats för att närma sig SD och SD anklagas för att ha närmat sig Moderaterna politiskt, vilket är en extrem förenkling, för att inte säga en förvanskning av verkligheten. I det verkliga livet, när två individer samtalar, så kommer de obönhörligen att finna punkter där de tycker lika, tycker nästan likadant, inte tycker lika eller ens inte tycker om vad den andre tycker.

Samtal med SD var strikt förbjudet under Reinfeldt/Löfven-tiden. Med Anna Kinberg Batra skedde en temporär förflyttning, men motståndet och beröringsskräcken gentemot SD förlamade och omöjliggjorde alla sakpolitiska samtal med SD, och ledde slutligen till att dörren för sakpolitiskt samarbete återigen stängdes.

Med Ulf Kristersson vid det nationella, oppositionella och moderata rodret och en gynnsammare opinion, har möjligheten till sakpolitiska samtal med alla riksdagens partier öppnats, för både moderater och kristdemokrater. Mycket tack vare just Ulf Kristerssons saklighet, förnuftiga inställning och pragmatism finns en god samtalston som inte baseras på vare sig överdrifter eller personangrepp. Ska man med förtroende driva sakpolitik, måste man vara saklig, just det är Ulf Kristerssons styrka.

Samtidigt kan man förstå Socialdemokraternas frustration och ilska. Här har man övergivit nästan samtliga vallöften, och drivit en ekonomisk politik som till och med står till höger om Moderaternas politik (citat från Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets forne ledare). V, KD och M har till och med gjort upp i budgetfrågor och funnit gemensamma sakfrågor de kan driva tillsammans i Sverige riksdag. Detta samtidigt som MP, C och L totalt blockerat S från att driva någon form av egen politik i regeringsställning.

Socialdemokraterna har, om M/KD gör upp i sakfrågor med SD, gjort dessa uppoffringar i onödan och mister därigenom makten och möjligheten till makt under lång tid framöver. Det är i ljuset av detta som vi ska se Socialdemokraternas desperata rop på varg. Förhoppningsvis besinnar de sig och finner vägen tillbaka till sakpolitiken igen. Sverige inte bara behöver det, demokratins överlevnad i vår nation kräver det!

Stefan Valentin Larsson