Mathilda Röjdemo: "Jag lever i det jag älskar mest"

En oas, ett andningshål för många. En mötesplats för bygden och ett verktyg för att skapa gemenskap.

NWT möter Mathilda Röjdemo som driver Konst & musikboden i Töcksfors. Nu släpper hon egen musik där hon låter känslorna strömma fritt.

Bakverk, gitarrsträngar och fikamöbler. Instrument, ansiktsporträtt och kaffekoppar. Mathilda Röjdemo omger sig med livets goda.

Vid torget i Töcksfors ligger Konst & musikboden som hon skapat tillsammans med maken Håkan – det är en bygdens mötesplats, här finns rum för både spontana möten och planerade. Innan vi ses har hon haft sångelever i lokalen, när vi druckit upp kaffet kommer kören, hennes Coffee Choir. De ska stämma upp i den mån det går – med avstånd och handsprit.

Stället är en kombination av musikaffär, café, replokal och ateljé. Mathildas ansiktsporträtt fyller en av väggarna, här finns både lokala ansikten och musikaliska förebilder avtecknade. En Töcksfors Wall of fame. Plus då bland andra Lill-Babs, Lill Lindfors och Björn Skifs för nationell krydda.

Utanför drar rastlösa a-traktorer runt med alldeles för klena ljuddämpare och senvintersolen bränner bort snöfläckarna.

– Vi öppnade det här när allting annat rasade ner och dog ut, börjar Mathilda Röjdemo.

– Det var ingen som öppnade någonting här i byn, utöver shoppingcentret för norrmännen. Nu är vi inne på vårt femte år.

Platsen valde de egentligen inte själva, redan innan de tagit över lokalen på Sveavägen hade Google maps bestämt att här skulle paret Röjdemo husera.

– Vi hade en känsla av att det var meningen att vi skulle göra det här, i just den här lokalen. Håkan slutade som skogsarbetare och vi började skapa vår café- och musikverksamhet. Kanske var det intuition. Lustigt i sammanhanget är att Håkans företag, Röjdemo musik, var listat på just den här adressen i Google maps. Alltså flera år innan vi ens övervägt att ta över lokalerna! Väldigt märkligt.

"Att bli sedd"

Det är musiken som är grunden för allt.

Mathilda Röjdemo plockar fram en miniatyrflygel med åtta tangenter som hon fick av sin farmor Petra när hon var fyra år. I takt med att hon lärde känna tonerna blev musiken en allt större del av hennes liv.

– I år firar jag 40 år tillsammans med musiken, säger hon stolt och fingrar på den lilla träflygeln.

Hennes musicerande har tagit många former, hon är utbildad musiklärare och har jobbat på flera värmländska skolor. Bland annat har hon uppdrag som sångpedagog på Sundstagymnasiet i Karlstad.

– Kanske att musiken främst är ett sätt att få kontakt med folk. Skapa gemenskap.

Hon gör omfamnande rörelser med armarna för att illustrera hur musiken för människor samman.

– Alla får plats i musiken. Tidigare i dag kom det in ett par killar med invandrarbakgrund. Vi hade aldrig träffats förut, en av killarna gick förbi och hörde att vi spelade musik och tittade nyfiket in. Jag gav honom en trumma. Efter ett tag gick han och hämtade sin bror och vi spelade allihop tillsammans. Jammade. Musiken skapade kontakten.

Ett elpiano står några meter bort, två akustiska gitarrer hänger på väggen intill.

– Musiken är också ett fantastiskt verktyg för att få någon att känna sig sedd och värdefull. Under min uppväxt var musik något väldigt tillåtet, det stod ett piano hemma och pappa klinkade jämt på gitarren. Musiken fick alltid vara lekfull, förutom när jag skulle lära mig noter, skrattar hon högt.

– Jag är gehörspianist och det var inte enkelt för mig att lära mig noter. Jag ville ju alltid spela fritt! När musikläraren kom till min bygdeskola med nothäften blev det väldigt frustrerande för mig. Men jag fick en bra lärare, Runar Patriksson. Det är förresten honom vi hyr den här lokalen av. Allt hör ihop.

Publikdebut gjorde hon i sjunde klass som kantor i kyrkan, då skulle koralerna återges exakt efter anvisning.

– Då fick jag inte leka. Min mor Lena och jag satt innan och övade. Jag grät! Tyckte det var så tråkigt. Jag var van att springa fritt, nu fick jag ett koppel på mig. Men med åren har jag varit så tacksam för att jag lärt mig noter, det är ju musikens skrift.

"Öppen för det spontana"

Verksamheten är vingklippt under pandemitiderna, flera musikgrupper står på paus. Många av de i kören som snart släntrar in har inte spelat tidigare.

– Några är äldre, några yngre. En av medlemmarna, en 30-årig tjej, dog tyvärr tragiskt i höstas. Hon gick bort i anorexia. När hon var med oss i kören blev vi som en familj för henne, berättar Mathilda och visar in mig i ett angränsande rum med sittplatser och instrument.

– Innan corona satt vi alla här inne, tätt tillsammans och vi spelade och sjöng. Nu får vi köra i smågrupper i stället. Men musikglädjen finns kvar.

Vi börjar prata om hennes erfarenheter av att lära ut musik.

– Jag har nog lekt fröken sedan jag var liten. Att se andra människor blomma och utvecklas är något otroligt fascinerande. När man får utveckla sin talang, mår man som människa bra. Så enkelt är det.

Hon undervisar i piano, sång och gitarr. Och dragspel.

– Jag är en improvisatör. Det kan vara bra att vara öppen för det spontana, se till situationen. Som när tonårskillarna dök upp i morse, jag såg att han sneglade mot trummorna. En del av dem som jag undervisar här i caféet kommer en gång i veckan eller en gång i månaden eller när det passar. Alla är från trakten, många känner vi väl.

"Många stammisar"

Mathilda beskriver sitt samhälle som en trakt där de flesta känner varandra.

– Vi har många stammisar, yngre och äldre. Jag har fått väldigt många fina vänner sedan vi öppnade. Folk säger att det här stället är som en oas, jag tror att det är ett andningshål för många. Jag är inte ensam om att ha fått vänner, en äldre kvinna – närmare 80 kanske – flyttade hit för ett år sedan utan att känna någon. Nu har hon väninnor som hon har träffat här. De firade julafton tillsammans! Hade de inte träffats hade de suttit själva under julen.

Den fina feedbacken hon nås av fungerar som själsligt bränsle.

– Arbetet med vår bod ger väldigt mycket tillbaka. Nu låter jag kanske högtravande – men det ger mig en känsla av hopp, det finns kärlek och goa människor. En vanlig dag i den här butiken blir det ofta spontana musikstunder, beroende på vem som kommer in.

Under det senaste året har många inte haft möjlighet att titta förbi varpå Mathilda Röjdemo försökt hålla gemenskapen levande genom att posta musikfilmer på sociala medier.

– Några hör av sig och behöver få prata över en kaffekopp, andra känner sig isolerade av pandemin. Den gör att många mår dåligt, är rädda eller känner sig ensamma. Jag har själv märkt hur viktiga de där små sakerna är – att skicka ett sms och kolla läget, sådant kan betyda väldigt mycket. Här har det också uppstått en sammanhållning – om det är någon vi inte har hört av på ett bra tag, då hör vi runt med varandra och kollar upp. Enkel medmänsklighet.

"Starka känslor"

Det har varit ett tungt år på många sätt, berättar Mathilda Röjdemo. Men desto större anledning, kan hon tycka, att fira hennes 40 år tillsammans med musiken. Tanken från början var att fira med stor fest och konsert, planer som grusades av smittan.

– En god vän, Stig Lindell, kom med idén att jag skulle spela in egen improviserad pianomusik i hans studio. För att uppmärksamma jubileet.

Varför just improviserad musik?

– Jag har spelat till teateruppsättningar, spelat de känslor som uttrycks på scenen. Under begravningar har jag också spelat, bara låtit tonerna flöda från melodi till melodi. När jag gjorde de här inspelningarna satte jag mig blank framför pianot, helt nollställd. Jag spelar, det som kommer kommer. Efteråt kan jag vara alldeles utschasad. Det blir så starka känslor, det är som att öppna själen. I stunden när jag spelar är det fantastiskt häftigt. Musik är väl egentligen alltid ett flöde.

Hennes inspelningar ges ut av Karlstadsbaserade Firefly Entertainment i samarbete med Best of AB Management och finns tillgängliga på strömningstjänsterna under artistnamnet Seagull.

– Det kommer fler inspelningar. Jag har skrivit "vanliga" låtar också som jag spelat in med maken.

Får du ut samma sak av teckna porträtt som du får av musiken, det handlar ju också om att se andra människor?

– Jo, så är det. Ansikten är enormt spännande, ögonen allra mest. Blicken. Det är därför jag gör porträtt. Det ger en viss kontakt, det blir väldigt personligt. Jag får rita, måla, spela och sjunga, jag lever i det jag älskar mest. En ynnest som inte är alla förunnat.

Vi går ut för att ta en bild framför hennes skyltfönster. Hon sätter på sig skinnpajen som matchar det klarröda läppstiftet och kisar kort mot solen innan hon fäller ner solglasögonen från hjässan.