Till minne: Jan Strömberg

Publicerad:
Jan Strömberg har avlidit i en ålder av 81 år.

Jan Strömberg, Ulvsbytrakten, verksam som konsthantverkare, konstnär och silversmed har avlidit.

Han ligger i sängen. Jag ser på händerna, tar på dem. Ett barndomsminne kommer över mig. Då: hårda, brunbrända och spänstiga, nu: mjuka och degiga. Ovanför huvudändan står fotografier av mig och min syster. Till höger och vänster om bilderna finns små figurer, vaser, skålar och statyetter. På väggarna hänger målningar, främst av hans egen hand, men uppblandat med verk från konstnärsbekanta. Så ser deras hem ut, min pappas och mammas, ett myller av konsthantverkares och konstnärers mödor.

På nattduksbordet ligger en bok om sjöfarten i Vänern. Naturligtvis. Han var en sjöromantiker, en rest från tiden på sjön som mässpojk. Temat var inte uttalat, för ord var han aldrig riktigt vän med, men i symbolik och bildspråk, i smyckekonst och skulpturer. Där syntes det. Sjöromantiken.

Händerna är fortfarande varma även om hjärtat har slutat att slå och det är en gammal arbetares händer. Om någon timme kommer de att vara kalla, stela och kännas främmande.

Efter tiden på sjön fortsatte han som svetsare, plåtslagare och bergsprängare. Det är en berättelse. En annan börjar 1939 i Björneborg, sedan en flytt till Kroppkärr och vidare till Lamberget i Karlstad. Två berättelser: yrkeslivet och privatlivet och man arbetade då för att leva.

Han gifte sig 1960 med Majken, de fick två barn och flyttade till ett torp i skogarna öster om Alsters kyrka. Där fanns utedass. Torpet renoverades, moderniserades och byggdes ut och blev centralt för livet och växande odlingar under 53 år.

Jag minns en sommarkväll i mitten av 70-talet. Vi satt på vedbacken och han bråkade med en gräsklippare. Han var en gör-det-självare, men mekar- eller snickarglädjen var inte alltid självvald. Skulle man ha något, fick man ofta göra det själv. Min mamma kom ut till oss och berättade att företaget han arbetade på hade gått i konkurs. ”Di sa de på radion”. Reaktionen var ett ”jaha” och en axelryckning och sedan fortsatte han att bråka med gräsklipparen.

Arbetslösheten blev ett startskott för omorientering och han blev till slut gymnasieingenjör. Men industrijobben var få i början av 80-talet, så han vidareutbildade sig till yrkeslärare i svetsning. Men lärarjobbet blev inte heller riktigt rätt sak i livet och han led av besvärliga depressionsperioder.

Om hans depressioner berodde på arv eller miljö vet jag inte, men det gav anledning till ytterligare omorientering, där konsthantverk och konstnärskap hamnade i centrum de sista 35 åren. Det var rätt och han kunde leva för att arbeta.

Att beskriva konstnärskapet är besvärligt eftersom det är närmare i tiden och med konkurrerande minnesbilder. Själv kallade han sig fåordigt för autodidakt och silversmed. Han deltog i en mängd konstrundor och utställningar genom åren och fick ett och annat officiellt uppdrag, exempelvis pris för bästa bilmärke i Svenska rallyt och ljushållaren till minneslunden vid Alsters kyrka, där han för övrigt kommer att gravsättas.

Nu är händerna kalla och stela. Pappa blev 81 år och dog den 2 november 2020 och sammantaget blev det ganska bra. Livet alltså.

Torbjörn Strömberg

Artikeltaggar

DödsfallFamiljTill minne

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs vidare