Värmländskan är hetare än någonsin

Krönikor
PUBLICERAD:
Vi måste tala om det här med dialekter. Vi måste nog konstatera att värmländskan är… hetare än någonsin. Ja, faktiskt.

Ta det här med P4 Värmland till exempel. Dom bedårande Sara Johansson från Munkfors och hennes toyboy Gustav Jakobsson från Södermalm i Stockholm berättade inte bara att hon gift sig i veckan till det tyskklingande namnet Fritz utan de berättade också om allt som hänt i världen med samma enorma entusiasm.

Saras dialekt är en dröm.

Han kan säga att ”Trömp har fått lämn Vit Höse" så att det låter som mer än världshistoria och inte bara om en göbbe som fått sparken och har lite problem med sin prostata.

Gustav har lite svårare med dialekten. Han hade en fin utläggning i veckan om att ”Jorden runt på 80 dagar” skrivits av Jules Verne och på hans stockholmska Söder-dialekt blev det så klart Djeoles Vörn.

Inga konstigheter med det. Vi andra vet att på värmländska heter det ju så klart Schyll Vääärrrrn. Men det är en annan sak.

***

På tal om rikssvenska så håller ju uttrycket ”man” på att rensas ut – av sexistiska skäl.

Man måste inte skriva man när man menar vem som helst. Man skriver ”en” numera. Utan kön. Alltså: En måste inte skriva man när en menar vem som helst.

Det där är dock inget problem för oss som behärskar västvärmländska.

Här finns inte en människa som säger könsförtryckande ”Man får tacka”.

Här vet alla att det heter ”En får tacka”. Eller snarare ”En får tåcke”.

Jössehäringskan gick i bräschen.

Som vanligt.

***

Men hur seriös är egentligen värmländskan?

Jag skrev en bok häromåret om Värmland med en undertitel om ifall en kan vara seriös på värmländska? Jag resonerade lite kring varför inga nyhetsankare i radio och TV pratar värmländska – medan skånska och norrländska och till och med göteborgska förekommer.

För att inte nämna stockholmska.

Värmländska har, kort sagt, varit tabu. Svartlistat. Värre än Rinkebysvenska.

I veckan hände dock något epokgörande: en bred, fullständigt ohämmad värmlänning, som dessutom låter lika frejdig som en Löpar-Nisse på speed, drog in i P1 Morgon i radio som programledare för hela den djupseriösa nyhetssändningen.

Henrik Torehammar från Kristinehamn har hörts mycket i radio och tv och med framgång haft ”Det politiska spelet” om svensk inrikespolitik. Men nu vägledde han Ekot mellan 06.00 och 09.30 i P1. Det är den heliga gralen till det stora erkännandet; värmländskan som politikens maktspråk.

Henrik klarade systemskiftet galant. Inte en enda gång var man rädd att det skulle glida över i ett vildsint ”riv däj i rövva så får du röe ränner”.

Nån gång slet det sig kanske lite och han utbrast väl ett ”Mälllllllooooo” eller ”Tajger Woddds" som ett uttryck också för sina lägre intressen. Men annars; godkänt i de fina salongerna för Löpar-Nisse.

***

Men dialekter har verkligen varit ett problem i veckan:

  • TV-succén ”Den tunna blå linjen” har så rörig skånska att människor bara fattar hälften av vad som sägs. Själv upptäckte jag att den blev dubbelt så bra när jag satte på text-tv sidan 199 och fick textremsa i rutan.
  • GP:s kulturchef Björn Werner har också dialektångest. ”Min inre röst talar sannerligen inte stockholmska.”, skriver han och kräver att Göteborgs stora litteratur får göteborgska röster som ljudböcker.

Låter lätt fixat, tänker jag. Räcker väl med att nån läser in Lydia Sandgrens ”Samlade verk” så är det klart.

  • Fotboll: Landskrona-Östersund bröts för att en svart spelare i Östersund fick apljud kastade efter sig från läktarplats. Klassisk sportrasism.

Nu hävdas dock att det inte var apljud.

– Det var skånska, försvarar de sig där nere i Landskrona.

***

Men så plötsligt inser jag att inte mycket är nytt under solen.

I ett tidningsklipp läser jag, apropå värmländska lokalradiopratare från Stockholms problemstadsdelar:

”Glada arbetarklasskillar på Södermalm springer ifrån polisen. Stenar och föremål kastades mot polisen. Bilar sattes i brand. Tusentals personer deltog. Kravallerna beror enligt intervjuade ungdomar som deltog på att de upplevde att de utsattes för trakasserier från polisens sida för att de var från Södermalm. Dessutom saknade man lokaler och någonstans att vara. De var arga över att vara diskriminerade. ”Vi blir inte insläppta på Nalen fastän vi har pengar till inträde”, ”de hör på vår dialekt att vi är från Söder”. Kravallerna var en tradition i slutet av sommaren när semestern var slut, men skolorna ännu inte börjat.”

Klippet var från 1948. Inget är nytt. Söder var den tidens Rinkeby, Gruvlyckan Våxnäs eller Grums.

Slutsats: Ha gärna fel dialekt, men glöm inte att på bara några år kan hela spelplanen ändras och både värmländska, Söderdialekt och Rinkebysvenska kan vara världens mest seriösa mode.

VECKANS PODD

Vilken sensationell start för Spotifys nya podd ”Renegades – Born inte USA” med Barack Obama och Bruce Springsteen. Roligt, personligt, djupt.

Läs mer:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.