Ledande politiker klagar ibland på media och säger att de önskade att den politiska debatten mer skulle handla om sakfrågor snarare än om det politiska spelet. Det kan man ju tycka, men det är faktiskt politikerna själva som bär skulden för detta. De är ju de som satt det politiska spelet och taktiserandet – vem som tar vem – i det främsta rummet.
De tydligaste exponenterna för detta är de båda december- och januariöverenskommelserna, där bortmotandet av ett parti – Sverigedemokraterna – tilläts övertrumfa allt annat. Vad någon tyckte blev mindre viktigt än vem som tyckte det. För Socialdemokraterna hade detta det goda med sig att de trots stadigt sjunkande valresultat ändå lyckats klamra sig fast vid makten. Till skillnad mot decemberöverenskommelsen så spelar dock nu inte alla partier med.
Men vad tycker då väljarna om det här? Inte särskilt bra visar det sig. Per Rosencrantz och Markus Uvell, från konsultföretaget Nordic Public Affairs, har låtit Demoskop undersöka saken (DN Debatt 26/2 2021). Det visar sig att nästan tre fjärdedelar, eller 73 procent, tycker att sakpolitiken är viktigare, och bara 26 procent svarar regeringsfrågan, alltså vilka partier som skall samarbeta med varandra.
Detta borde partierna ta till sig, men kruxet är kanske att man inte har så mycket egen sakpolitik att komma med. Socialdemokratin har ju under decennier känt sig rätt politiskt vilsna, och då det sammanhållande kittet har varit vilja till makt så är det kanske inte så konstigt att taktiserandet har tagit överhanden. Pikant är emellertid att andra mätningar visar att inte ens de rödgröna väljarna är särskilt nöjda med Jöken, färre än var fjärde är positiva.
Man vet också att skulle sakfrågorna stå i centrum så faller förutsättningarna för regeringsmakten som ett korthus. Moderaterna och Kristdemokraterna har ju upprepande gånger sagt att de välkomnar allt stöd de kan få för sin politik riksdagen, oavsett var det kommer ifrån. Som man nyligen gjort, och tidigare har gjort, när det gäller mer pengar till välfärden då man fått stöd av både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det är så man för sakpolitik och inte blir livrädd bara för att en sverigedemokrat eller vänsterpartist stödjer ett förslag.
I en så pass oklart parlamentariskt läge som dagens vore det naturligt att makten i mångt och mycket kom att återföras till riksdagen, där de olika partierna kunde förhandla med varandra och med regeringen (vilken det än vara månde) om den politiska inriktningen, inklusive statsbudgeten. Men vissa partier verkar livrädda för riksdagen och ser till varje pris att det överordnade intresset är att det finns en stark regeringsmakt. Så fick vi Jöken.
Detta har varit förödande för tilltron till demokratin. Enligt Förtroendebarometern har också svenskarnas förtroende för riksdagen rasat från 55 procent till 34 på tio år, alltså under den tid vi fått december- och januariöverenskommelserna. Vi har inte råd med att ännu en mandatperiod skall gå i det politiska spelets tecken.
Känner man sig vilsen och inte riktigt har någon politik så får man väl se till att skaffa en. Då kan debatten börja handla om riktiga saker och inte om brunsmetning och misstänkliggöranden.