När man sjungit både i På spåret och tillsammans med Håkan Hellström borde man vara så långt ifrån en hemlighet som det går. Att Sibille Attar fortfarande lyckas liksom hålla sig på en annan planet än oss andra, men ändå vara i högsta grad relevant och nära måste ha att göra med det där så eftertraktade som stavas integritet och som Attar helt tydligt har så mycket av.
I och med det här släppet verkar Attars nya grej vara överdådig ansiktsmålning. Hon ser, helt ärligt, lite ut som Stefan Mählqvists mysiga boktipsarsoffa, men det ska man nog inte låta sig luras av.
Julien Baker med större själ och hjärtaAttars musikaliska värld är lika mystisk och kompromisslös som alltid – släpig, distad, fläskig men samtidigt ändå avskalad. Jag älskade hur hon tolkade Piaf med Augustifamiljen, men det är minst lika spännande att höra henne ta sig an Madonna.
Bästa låt: 1997