Nu ska vi prata om orosanmälningar. Orosanmälningar är ett system där någon person som känner någon som helst oro för någon annans barn, kan ringa kommunens socialkontoret och uttrycka sin oro.
Privatpersoner kan vara anonyma medans om du utifrån din yrkesroll inom till exempel skola, sjukvård med mera har en skyldighet att anmäla.
Gud vad bra tänker ni, nu blir det bättre för barn. Ha! Icke sa Nicke.
Idag används det som ett vapen vid separationer, ett nytt sätt att använda sig av samhällets resurser för att ge sig på kanske en före detta partner i ny relation, eller någon man tycker mindre om i grannskapet.
Men det ser väl de utbildade socialtjänstemännen och kvinnorna vana vid och kan hantera.
Ha! Där har du också fel. Många av dem är nämligen lika neurotiska (eller nya oerfarna på jobbet) som den som anmälde.
Men nu är du väl lite väl negativ? Det finns ju barn som blir hjälpta av dem också.
Ha ! Utifrån vilken hjälp då? Tvångsförflyttning till något destruktivt ungdomshem? Eller annan familj med lika destruktiva familjemönster fast i andra former.
Men visst finns det goda exempel på lyckade förflyttningar också, som tur är.
Systemet sviker de barn som verkligen behöver det, det får vi också dagligen läsa och höra om i media.
Eller vem känner inte en förälder som kämpar för sina små barn som tvingas till delat gemensamt umgänge, där en av föräldrarna är utredd som mindre benägen utifrån sin föräldraroll eller kanske till och med sitter i fängelse men den andre föräldern är skyldig att skjutsa barnet eller mista vårdnaden.
Absurt är vad det är. Men enligt lagen har barnet rätt till sina båda föräldrar.
Ärligt talat – vilken sjuk människa har gjort denna sjuka formulering om ett litet barns behov.
Ett barn ska ha rätt till en trygg barndom! Och där ingår inte en destruktiv förälder som skadat den andre föräldern eller barnet fysiskt eller psykiskt.
Gemensam vårdnad har blivit ett absurdum. Där socialtjänsten gömmer sig bakom lagar och motarbetar det friska, sunda och trygga. Utredningar är oerhört bristande. Många skulle inte ha gjorts .
Min erfarenhet både som förälder och personal inom vården är att det saknas oerhört mycket kompetens på detta område. Ofta gör det mer skada än nytta. Gör om och gör rätt!
Ta bort orosanmälningsplikten, skapa mer stödfunktioner för familjer. Och anställ kompetent personal som ska jobba i direkta samtal och behandling av föräldrar och familjer.
Nyutexaminerade unga socionomer är ett skämt ur detta perspektiv.
Erfarenhet, erfarenhet, erfarenhet = många år i yrket samt utbildning och kompetensutveckling och kontinuerlig handledning , borde vara det minsta kravet på alla Sveriges socialkontor. Och en likvärdig socialtjänst oavsett vart du bor i landet. Känns som vi på landsbygden i små kommuner ligger decennier efter storstäderna.
Men det värsta av allt att ingen och då menar jag ingen får stå till personligt ansvar utifrån de stora och ibland väldigt omfattande beslut/makt de har/tar.
Det betyder att när felbeslut uppdagas är det ett ryck på axlarna, en skriftlig intetsägande rapport från IVO (inspektionen för vård och omsorg) möjligtvis.
Det är ett skämt, i detta system pumpar du och jag in våra surt förtjänade pengar. Som sagt absurt och mycket mycket sorgligt är vad det är.
Leif