Det blev strid om regeringens utrikesdeklaration i riksdagen i går. Oppositionen anklagade regeringen för att inte hörsamma riksdagsmajoritetens vilja. Men det visar på att vem som faktiskt innehar regeringsmakten har betydelse.
Kritiken var med all rätt hård mot utrikesminister Ann Linde (S) i den utrikespolitiska debatten. Regeringen anklagades för att inte säkerställa ett brett politiskt stöd för säkerhetspolitiken, utan att istället, för att använda Hans Wallmarks (M) ord, ägna sig åt friåkning.
Bakgrunden är att en riksdagsmajoritet i december slog fast att Sverige behöver en uttalad Nato-option – alltså att öppet deklarera att vi förbehåller oss rätten att söka medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato om det skulle visa sig nödvändigt. Detta har regeringen struntat i och Linde sade i utrikesdeklarationen att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast, alltså utan Nato-option.
Diskrepansen mellan regeringen och riksdagsmajoriteten skapar oreda och oklarhet. Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren sade att det är en osäkerhetspolitik från en minoritetsregering. Hans Wallmark, Moderaternas dito, sade att regeringen missköter relationerna med riksdagen på det säkerhetspolitiska området.
I debatten påpekade Lundgren att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov hyllat den svenska alliansfriheten, varpå Linde svarade med att det är viktigt vad han sade. Hon fortsatte sedan med att ytterligare närma sig Nato skulle innebära mycket starka motåtgärder, som vi inte vill ha. Varpå Lundgren syrligt påpekade att det nog vore mer klädsamt att lyssna på Sveriges riksdag än på Rysslands utrikesminister.
Det hela illustrerar dock varför det har betydelse vem som innehar regeringsmakten. Det är regeringen som styr riket, det står i regeringsformens första kapitel, sjätte paragrafen. Det innefattar utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen kan om den vill ignorera propåer från riksdagen, och några sanktionsmöjligheter annat än en misstroendeförklaring finns inte.
Så hur vass Lundgren än var så klingar det ihåligt eftersom det ändå är hennes Centerparti som genom januariöverenskommelsen lämnat över regeringsmakten till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jöken omfattar förvisso inte utrikespolitiken, men underförstått och rent faktiskt så har man ju lämnat detta till regeringen att sköta. Då blir det lite udda att låtsas gå i kraftig opposition i de politikområden man tycker annorlunda.
Därför kan regeringen tyvärr ta lätt på kritiken. Den betyder inget i praktiken. Ingen, allra minst regeringens stödpartier, kommer att ställa utrikesdeklarationen inför ett misstroende.
Betydelsen av själva regeringsinnehavet illustreras också i vad som skedde när EU:s utrikesministrar träffades i måndags. En majoritet i EU-nämnden hade tvingat den rödgröna regeringen att ta upp frågan om gasledningen Nord Stream 2 när det gäller sanktioner mot Ryssland. Pliktskyldigast fick hon då nämna detta, men utan någon större entusiasm. Nu blev det förstås inget gehör för det i ministerrådet, men vill man egentligen inte driva en fråga så märks ju det av de övriga.
Regeringsmakten har betydelse!