”Farmen”-Philip: "Jag drivs av kickar"

Philip Albinsson från Kristinehamn är en av de sju återstående deltagarna i TV4:s "Farmen". De fem avsnitten per vecka lockar nära nog miljonpublik och den här veckan är det värmlänningen som är Storbonde, alltså herre på täppan.

NWT möter en rastlös såpakändis som försörjer sig som barpianist och letar efter livets kickar.

Det lilla svarta huset på Djurgården i Kristinehamn är nyrenoverat, allt är omgjort. Vardagsrummet fylls av en flygel som omges av scenutrustning – mikrofoner och högtalare. Vid tangenterna spenderar Philip Albinsson lejonparten av tiden, hans vardag som barpianist är satt på paus i väntan på att smittan släpper taget. Det finns alltid låtar att träna på, nya att öva in.

När jag hör honom berätta om sitt yrke spelas Billy Joels "Piano Man" upp i huvudet, låten som beskriver människorna som samlats en kväll på en vanlig bar någonstans i Los Angeles.

”Sjöng mig runt”

Lustigt nog berättar Philip att han alltid inleder sina spelkvällar med just "Piano Man". Den får sätta tonen. Dessutom har han erfarenhet av att spela på barer i Los Angeles.

Han studerade musik där i ett och ett halvt år efter skolgången i Kristinehamn och på Lundsberg i Storfors. Han berättar om lärare som hade solglasögon på sig under lektionerna och som gärna tog en öl med eleverna under lunchrasterna. Lärare som själva ofta var verksamma som artister och musiker vid sidan av läraryrket. Miljön var som hämtad ur tv-serien "Fame" – kontrasten mellan skolan i Hollywood och dagarna på Lundsberg beskriver han som enorm.

– Efter utbildningen flyttade jag omgående till New York och sjöng mig runt, berättar Philip Albinsson när han häller upp kaffet.

– Jag spelade på bröllop, tog alla spelningar jag kunde få. Uppträdde på Open mic-kvällar. Det var en skittuff tillvaro, jag fick verkligen traggla mig fram. Jag var bara 20! Numera gillar jag New York bäst som turist.

En lycklig slump gav honom boende på Upper East Side med utsikt över Central Park. Han stannade ett halvår, sedan hörde Los Angeles av sig igen.

– Jag kom i kontakt med Margareta Svensson Riggs, en av de medverkande i "Svenska Hollywoodfruar" på TV3. Hon erbjöd mig jobb så jag flyttade tillbaka till L. A. Skillnaden mellan städerna är väldigt stor, New York är väldigt business, L. A. mer avspänt. Jag jobbade med Margareta i drygt ett år.

Redan i de första tonåren hade Philip Albinsson en tydlig dröm om att flytta till Kalifornien.

– Jag är en väldigt rastlös själ. Drivs av kickar. Behöver upprättelse kanske. Att komma från Kristinehamn, säger han och slår ut handen över omgivningen, har varit superfint. Jag har haft en underbar uppväxt. Men jag har alltid strävat efter någonting mer.

På vilket sätt behöver du upprättelse?

– Jag vill visa att jag är någon. Att jag kan fixa saker. Exakt vad jag vill visa att jag klarar av, vet jag inte. Det är samma sak med "Farmen", jag vill visa någonting genom att vara med där, men jag vet inte riktigt vad. Alla som är med där drivs av någon slags uppmärksamhetstörst.

Behov av bekräftelse?

– Precis! Jag hade tidigt stora drömmar och mål och har det fortfarande. I mitt liv har jag varit oerhört privilegierad med föräldrar och syskon. Från början såg jag mig som sångare i ett band. Att jag skulle bli en pianist som reste landet runt och sjöng i barer och på hotell, det fanns inte i planerna. Det har växt fram och i dag känns yrket självklart.

"Det blir ofta röj"

Charmen med att arbeta som en ambulerande mänsklig jukebox tillskriver Philip det sociala. Han är kontrakterad av förlaget CMC Music som sköter bokningarna.

– Barer är en väldigt social miljö. Jag spelar i hela Sverige, en vanlig vecka spelar jag tre kvällar på samma ställe. Under vintersäsong blir det en hel del jobb i Sälen och andra skidorter, på sommaren spelar jag på ställen som Per Gessles Tylösand i Halmstad.

Likt en bra dj handlar det om att kunna av stämning och atmosfär och välja låtar med omsorg. Kvällens första pass börjar vid 21-tiden och det sista efter midnatt.

– Det blir ofta röj. Folk sjunger med när de kan texterna. Jävligt roligt! Jag skapar kvällen tillsammans med publiken. Det blir ju mer personligt, mer organiskt än att spela skivor. Har publiken önskemål försöker jag tillgodose det, kan jag inte låten brukar jag be dem sjunga den och så leker vi oss fram på gehör.

Hans inövade repertoar sträcker sig över 400 låtar.

– För två år sedan visste jag inte ens att barpianist kunde vara ett yrke.

Tror du att du jobbar som barpianist om två år?

– Kanske. Yrket ger mig en stor frihet vilket är viktigt. Samtidigt kan jag tröttna på att spela vissa låtar om och om igen och det är ett speciellt liv när man bara jobbar helger. Men jag vill inte gå till ett jobb jag inte älskar. Alldeles för många gör det. Jag mår psykiskt dåligt i perioder och behöver arbeta med något positivt för att klara mig. Samtidigt är jag som sagt väldigt rastlös, jag kastar mig gärna ut i nya sammanhang, från en dag till en annan. Som flytten till New York eller att söka till "Farmen".

Vad fick dig att söka dig dit?

– Jag hade precis kommit hem efter en tid i Grekland och Thailand. Där hade jag jobbat med turister och det var en tid med mycket alkohol – jag omgavs av sol, värme och semesterglada människor. Det var inte hälsosamt även om det var kul. När jag väl kom hem till Kristinehamn igen ramlade jag på en annons om "Farmen". Återigen det här med kickarna – det måste hända något i mitt liv hela tiden så jag sökte.

8000 sökande

Philip Albinsson berättar att han tillsammans med 19 andra valdes ut bland totalt 8000 sökande. Inspelningarna inleddes i småländska Skillingaryd under mitten av juni i fjol.

– Jag hamnade i en värld som skulle likna den en bonde upplevde runt förra sekelskiftet. Ingen el och utedass. "Duscha" gjorde vi i en kall, brun insjö. Det var väldigt nyttigt! Vi lever i en värld där vi är uppkopplade tjugofyrasju, så bara att lämna ifrån sig mobilen var omvälvande.

En tv-produktion som "Farmen" bygger på intriger och tävlingar mellan de medverkande. Ett schackspel med personligheter och humörsvängningar. Philip Albinsson röjer inte utgången av sitt tv-äventyr med en enda min – han roas av rävspel och strategiskt tänkande.

– Jag gillar drama! Och jag har inga problem med att säga vad jag tycker även om jag i programmet ofta valde att hålla det för mig själv, som en del i det sociala spelet. Idén bygger på att skapa intriger, men det är många gånger bäst att vara tyst. Annars riskerar man att få människor emot sig. Min första tanke på plats var: "Hur fan ska jag klara det här!?".

Han grimaserar och kapitulerar med armarna.

– Alla deltagarna är karaktärer, alla utgör de centrum för uppmärksamheten i sina respektive vänskapskretsar. Alla vi 19 vill synas och höras.

Den här veckan har Philip fått rollen som Storbonde, han sitter säkert för utröstning och styr över de andra.

– Jag bjuder nog på ett och annat överraskande beslut i veckan. Som Storbonde har man ett visst mandat och jag visste att om jag hamnade i den sitsen skulle jag spela spelet – göra kul tv.

Många gånger upplever såpadeltagare att verkligheten är en annan än den som klipps ihop för tv – hur upplever du din medverkan?

– De har klippt mig väldigt bra. Så som jag är. Det finns andra som är mindre nöjda. Samtidigt, det går inte att klippa ihop något du inte sagt. Visst kan det lyftas saker ur sitt sammanhang, men det här att folk tycker sig bli vinklade på ett visst sätt – jag tror inte på det.

Nu när snart 40 av de totalt 51 avsnitten har visats, kan du gå ner på Ica utan att bli igenkänd?

– Jag gick in på Ica tidigare i dag och blev stoppad tio gånger! Men det är först nu de senaste dagarna jag märkt av det. En tjej hälsade väldigt ivrigt, precis som om vi känt varandra länge. Mitt i hälsningen kom hon på att hon ju faktiskt inte alls känner mig utan bara har sett på mig på tv. Det blev väldigt roligt.

– Men jag är glad över att inte ha ett jobb där jag hela tiden möter människor. Det hade varit jobbigt att sitta i kassan på Ica och bli igenkänd och kommenterad hela tiden.

Kändislampan som lyser på dig just nu kommer att släckas när programmet är över, hur känner du inför det?

– Hela grejen är väldigt onaturlig egentligen, att framställas i en tv-produktion. Jag har absolut inte drabbats av något storhetsvansinne. Men jag är öppen för flera liknande äventyr. Radio eller tv eller vad det nu må vara. Jag gillar att synas.

Hur upplevde du tiden i "Farmen"?

– Det var jävligt tufft i perioder och om du hade frågat mig halvvägs in i serien hade jag sagt "Aldrig igen!". Det tär att hela tiden uppbåda energi att bygga saker och bo och leva tillsammans med människor du annars aldrig hade valt att spendera tid med. Men nu känns det annorlunda. Jag gör gärna något liknande igen.

Hur ser dina närmaste planer ut?

– Jag hade sett fram emot att kunna spinna på den här med "Farmen" nu. Men allt ligger ju nere. De som kollar är till stor del äldre, samma grupp som utgör den stora delen av publiken jag spelar för i barer. Jag har inte haft ett pianojobb på väldigt länge nu, det tar på psyket. Förhoppningsvis kan jag börja jobba igen snart.