Enkvist: Den religiösa toleransens dilemma

Signerat
PUBLICERAD:
De statliga och de religiösa ledarna ger varandra legitimitet och gemensamt upprätthåller social ordning, skriver Inger Enkvist.
Foto: Martin Meissner/AP
Systemet ger en relativt svag statlig auktoritet och en svag ekonomisk och intellektuell utveckling och innebär fragmentering och inte religiös frihet, skriver Inger Enkvist.

I samband med senaste tidens invandring till Europa är det viktigt att veta att religionsfrihet är ett modernt begrepp som inte tillämpas överallt och att det finns ett samband mellan västs snabba utveckling och en sakta ökande religiös tolerans. I Europa var konflikterna kring reformationen på 1500-talet viktiga liksom upplysningen, men ekonomerna Noel Johnson och Mark Koyama (2019) pekar också på vad som skedde med ekonomin. De har funnit två historiska huvudmodeller för sambandet mellan statlig och religiös auktoritet.

Den första modellen är den förmoderna, som utmärkte Europa och större delen av världen under lång tid, där de statliga och de religiösa ledarna ger varandra legitimitet och gemensamt upprätthåller social ordning. Staten använder sig av kyrkans administration och accepterar grupper med annan religion än majoritetens på sitt territorium med villkoret att dessa grupper finner sig i en underordnad roll och betalar extra skatt.

Grupperna i fråga har föga kontakt med majoritetsbefolkningen och sköter sina egna angelägenheter, och deras religiösa ledare fungerar som skatteindrivare för staten. Författarna talar om ”villkorad tolerans”. Systemet ger en relativt svag statlig auktoritet och en svag ekonomisk och intellektuell utveckling och innebär fragmentering och inte religiös frihet, eftersom både majoritets- och minoritetsgrupperna övervakas av sina religiösa ledare.

Den andra modellen är ”starka stater” med egen administration som inför gemensamma institutioner för alla medborgare, gör skattesatser enhetliga och förutsägbara och tar bort interna tullar, vilket möjliggör snabb ekonomisk, vetenskaplig och industriell utveckling. Identitet och social ordning bygger på samhörighet med staten och gradvis mindre på religionen. Sverige är ett exempel på en sådan ”stark stat”, som i dag inte är beroende av religionen för sin legitimitet.

Johnsons och Koyamas två modeller kan användas för att förstå problemen med att Sverige på 1970-talet börjar presentera sig som en multikulturell stat. Problemen har inte att göra med medborgare av olika etnicitet utan med olika samhällsfilosofi. De flyktingar som kommit under de senaste decennierna är vana vid den första modellen och vid att tillhöra majoritetsbefolkningen och kunna diktera villkoren för andra, och de kommer till ett samhälle som tillämpar den andra modellen. Det går inte att blanda modellerna, eftersom de utesluter varandra.

I den nya situationen uppstår förvirring. I sitt försök att inte behöva ändra sig använder vissa nyanlända hänvisningar till majoritetssamhällets ideal av religiös tolerans. Detta gör de trots att de själva inte nödvändigtvis tillämpar religiös tolerans vare sig inom gruppen eller mot majoritetsbefolkningen.

Svensk lagstiftning bidrar till förvirringen. Staten har inte slagit fast vad som ska gälla när religionsfrihet krockar med principen om samma regler för alla, en princip omfattad av en klar majoritet i Sverige. Ska Sverige förbli en modern stark stat behöver företrädare för stat och kommun ett tydligt stöd i lagstiftningen för att försvara gemensamma regler. (SNB)

Inger Enkvist

Professor emerita i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.