Vi har gått in i fastan, även om många sekulariserade svenskar nog inte vet om det. Fettisdagen, den sista dagen innan fastan inleds med askonsdagen, kallas numera ofta för semmeldagen. Som om det bara vore ytterligare en dag som tillägnats något ätbart, i stil med kanelbullens dag.
Men fastan är en oerhört viktig period inom kristendomen. Precis som Jesus gick ut i öknen under 40 dagar, får den troende en möjlighet att under en period fokusera mer på det andliga och mindre på det världsliga. Att avstå viss mat och dryck kan vara ett sätt. Andra väljer att exempelvis avhålla sig från sociala medier. Genom att minska på intrycken blir det lättare att lyssna inåt. Värt att prova även för den som inte är religiös.
Fastan avslutas med påsken då Jesus enligt evangeliet delar vår död så att vi skall kunna dela hans uppståndelse. Liksom förra året kommer kyrkbänkarna förmodligen att stå tomma. Inte på grund av att det saknas människor som vill fira livets seger över döden, utan därför att pandemin sätter stopp för gudstjänsterna.
Detta är naturligtvis en stor sorg för landets kristna. Men det är ett lidande som bleknar när man blickar ut över världen och tar del av den förföljelse som många kristna lever under.
Över 300 miljoner kristna diskrimineras och förföljs. Pandemin har dessutom förvärrat läget för miljontals kristna. I Somalia skyllde Al Shabaab coronaviruset på de kristna. I Kina har restriktionerna till följd av pandemin slagit hårt mot landets 97 miljoner kristna. I Indien har kristna nekats att få ta del av den nödhjälp som delats ut i samband med att landet stängdes ned för att bekämpa Covid-19.
Organisationen Open Doors publicerar varje år World watch list, en sammanställning av situationen för världens kristna. Det land som även i år är värst för kristna att leva i, är Nordkorea. Därefter följer ett stort antal afrikanska och asiatiska länder med allvarlig eller extrem förföljelse.
Sammantaget bedöms var åttonde kristen vara allvarligt förföljd. I många av länderna är det den militanta islamismen som är det stora hotet. Open Doors lyfter särskilt fram läget i Afrika söder om Sahara där jihadistiska grupperingar som Boko Haram sprider skräck.
Erik Helmerson skrev nyligen i Dagens Nyheter (23/1) att det är skamligt tyst om det våld som kristna utsätts för. Han konstaterade att ”många ser fortfarande felaktigt kristendomen som en angelägenhet för vita västerlänningar, en sorts privilegiets religion vars utövare förföljer andra, inte själva förföljs. Den bilden är djupt fördomsfull.”
Att kristna är världens mest förföljda grupp skapar hos många svenskar en kognitiv dissonans. Det är ett faktum som helt enkelt inte överensstämmer med den förenklade världsbild som så ofta har förmedlats till oss.
På samma sätt tenderar hatbrott riktade mot kristna i Sverige att få mindre uppmärksamhet i media än motsvarande dåd riktade mot muslimer. Bägge handlingarna är lika avskyvärda, men när nyhetsvärderingen skall göras så filtreras de olika utifrån vår föreställningsvärld.
Därför leder diskriminering och våld mot kristna i många av världens länder inte till den uppmärksamhet det förtjänar. Men bristen på rapportering förändrar inte verkligheten. Runt om vår jord får människor betala ett högt pris för sin tro. Det är något att begrunda under fastan.