Han heter Svante, är snart nio år gammal och han är vår hund. Kanske har du sett honom på foto, han ser nämligen till att alltid komma med på bild när någon fotograf är i biskopsgården. Tro mig: jag har försökt att göra allt för att Svante inte ska vara närvarande. En del människor är ju hundrädda, andra är allergiska, så initialt försökte jag stänga in Svante i vår lägenhetsdel.
Men Svante lärde sig snart att öppna dörren genom att hoppa upp på den på ett speciellt sätt. Inte speciellt konstigt, eftersom forskare på senare tid kommit fram till att hundar är betydligt smartare än vad vi tidigare trodde. Inte minst gäller denna intelligens relationen till, och samarbetet med, människor. Hundar är nämligen totalt överlägsna på att läsa av våra känslor.
De ser direkt om vi är glada, ledsna, stressade eller rädda. Och utsätts Svante för en situation eller en utmaning som är för svår, ja, då är han smart nog att gå fram till någon av oss.
Han böjer bara på huvudet och ger oss en speciell blick som vi lärt oss känna igen, och så löser vi det. Förmodligen är det det som gör att många hundar bara måste vara tillsammans med husse eller matte.
Så var till exempel läget när den koptiske biskopen från Egypten, Thomas, besökte biskopsgården 2017. I Egypten har man normalt sett inte hundar som sällskapsdjur, så jag stängde dörren till lägenhetsdelen där Svante var. Men precis när vi satt oss kom Svante bara inskuttandes och satte sig bredvid Thomas. Och Thomas och Svante visade sig älska varandra.
Hundägare lever längre
Och på den vägen var det, Svante hittade alltid vägar ut från lägenheten för att kunna få hälsa på, och sitta bredvid, våra besökare. Numera har jag gett upp att hålla honom borta, han hittar ju ändå hela tiden sätt att komma ut.
Framförallt: han är uppskattad av gästerna. Han ser dessutom till att alltid placera sig själv på en central position.
”Hunden är människans bäste vän” brukar man säga, och det är sant på flera plan. Hundar gör till exempel att hundägare lever längre. Kanske har det att göra med att de tvingar oss ägare att gå ut och rasta dem med jämna mellanrum, oavsett väder. Men kanske har det också att göra med att hunden är ett bra sällskap, hundar är oerhört sällskapliga och trogna.
Man är aldrig ensam tillsammans med en hund. Oavsett vart jag befinner mig i biskopsgården, och dess 700 kvadrat, så har jag Svante efter mig. När jag skriver detta sitter Svante mittemot, i en fåtölj, och sover. Skulle jag gå för att bara hämta en kopp kaffe, ja, då vaknar han till, oavsett hur försiktigt jag ställer mig upp, och följer med.
En annan aspekt med hundar, som sällan uppmärksammas, är att de är brutalt ärliga. I motsats till människor döljer de inte sina känslor, utan visar dem tvärtom öppet. Så är det också med Svante. Som när han tyckte att jag och min pressekreterare Peter hade stått och pratat för länge uppe i biblioteket i biskopsgården: Svante lyfte demonstrativt på benet och pinkade på trägolvet, samtidigt som han tittade trotsigt på oss.
Eller när han bet sönder mina läsglasögon som valp, och såg skamsen ut efteråt. Eller häromdagen, när han bet sönder mitt träkrucifix från Rwanda och sedan sprang och gömde sig. Eller när någon av oss kommer hem när vi varit bortresta; Svantes lycka är total (han visar den genom att springa genom hela huset allt han kan och skälla, varefter han biter i sitt mjukdjur).
Man behöver inte oroa sig: hundar är helt ärliga med sina känslor, och uttrycker dem direkt. Nyare forskning har dessutom visat att de delar av hjärnan där känslor uppstår fungerar ungefär likadant hos hundar som hos människor.
Många stora skillnader finns dock mellan hundar och människor. En är att hunden saknar tidsuppfattning. Svante lever bara i nuet, och upplever och njuter av varje ögonblick utan att oroa sig. Det är som om Svante lever efter Jesu ord i Bergspredikan: ”Gör er därför inga bekymmer” (Matteus 6:31). Vad gäller detta bekymmerslösa drag hos hunden håller jag helt med professorn och hundexperten Per Jensen: ”Tänk om vi alla kunde bli lite mer som våra hundar”.