Fältet sträcker sig nämligen från extremvänsterns åsikter men stannar vid mitten. Och den som går utanför dessa ramar kan inte räkna med att få arbeta, skriver Daniel Persson.
En sak är säker. Pandemin har inte gjort världen mindre galen, vänsterhetsen lever och Hollywood fortsätter att jobba hårt för att vara värst av alla. Det senaste tillskottet till vansinnet är att Disneyägda Lucasfilm har gjort sig av med skådespelaren Gina Carano. Den forna MMA-fightern fick dessutom veta det genom medierna.
Carano var något av en tittarfavorit i The Mandalorian, en tv-serie som utspelar sig i Star Wars-världen, och det är inte att undra på att många fans nu är mäkta upprörda. Hittills har The Mandalorian utmärkt sig genom att vara en av få Star Wars-produktioner som inte har ökat klyftan mellan fansen och franchisen. Den tiden är nu definitivt över.
Vilket brott hade Carano begått som föranledde denna osentimentala behandling av henne? Hon befinner sig strax till höger om mitten på det politiska spektrumet och hon har för vana att inte hålla tyst om det.
På sociala medier har hon jämfört att vara höger i dagens USA med att vara jude i Nazityskland. Det vill säga, hon jämställde sina politiska motståndare med nazisterna. Detta gör förstås vänstern hela tiden. Den manlige huvudrollsinnehavaren i The Mandalorian, Pedro Pascal, använde sig av nazianalogi för att kritisera tidigare president Donald Trumps policy att separera barn och föräldrar vid gränsen. Det har inte utgjort något problem alls för hans karriär i allmänhet och hos Lucasfilm i synnerhet.
Carano har också vägrat att välja egna så kallade transvänliga pronomen och skojade genom att i sin Twitterbeskrivning skriva ”beep/bop/boop”. Hon skrev också förtydligande att hon inte har något som helst emot transpersoner, men att de behöver bättre och mindre förtryckande representation.
Som kritikern Kyle Smith skriver i konservativa National Review finns det egentligen ingen som har något emot svarta listor. Det är inte problemet. En skådespelare som är exempelvis öppet nazistisk ska inte utan vidare ha lätt att få arbete. Problemet är inte heller att fältet av acceptabla åsikter skulle vara särskilt begränsat. Kruxet är placeringen. Fältet sträcker sig nämligen från extremvänsterns åsikter men stannar vid mitten. Och den som går utanför dessa ramar kan inte räkna med att få arbeta.
Caranos behandling är särskilt intressant eftersom Lucasfilm sedan 2012 är en del av mushuset Disney (The house of mouse). Vid sidan av att sparka en kvinna för att hon öppnar munnen är en av Disneys sentida specialiteter att göra filmer som socialt ursäktar kvinnliga skurkar från Disneys tecknade repertoar.
Det senaste exemplet på detta är filmen Cruella som utgör ett slags originhistoria för den pälsälskande Cruella De Vil, ursprungligen från Pongo och de 101 dalmatinerna från 1961. Den nya filmen är tänkt att ha premiär framåt sommaren och den första trailern släpptes nyligen.
Av trailern är det tydligt att den nya superskurken har väldigt lite att göra med förlagan. Det här är en ny skapelse som bara har tematiska beröringspunkter med den tidigare fashionistan. Cruella är nu en ung modedesigner i punkrockens London. ”Brilliant. Bad. A little bit mad.” Det är den nya Cruellas slogan.
Av allt att döma är hon en kvinnlig motsvarighet till Joaquin Pheonixs Joker från filmen med samma namn. Lägg till ett lager av Harley Quinn, porträtterad av Margot Robbie i flera filmer, samt potentiellt en dos inspiration från karaktären Alice/Beth Kane i serien Batwoman, så är vi hemma.
Detta skulle förstås kunna bli något bra. Även skurkar kan vara mycket intressanta karaktärer och de nämnda inspirationerna är goda förebilder. Men av det som hittills har presenterats är Disney framför allt ute efter att presentera en rumpsparkande tjej som inte tar någon skit. En våldsam Grynet på speed helt enkelt. Det presenteras som något positivt enbart eftersom huvudpersonen är en kvinna.
Samtidigt som Disney hyllar de mest antisociala utsvävningarna hos en karaktär eftersom hon är en kvinna så sparkar man en hårt arbetande kvinna i en annan del av sin organisation för att hon är svagt höger. Musen bakom huset må ha stora öron, men det verkar vara tomt mellan dem.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren