Jag födde mitt första barn i slutet av förra året och trots en del rädsla efter att ha sätt reportage om att patientsäkerheten ej kunde garanteras på CSK förlossning såg jag ändå fram emot att föda mitt första barn.
Man tänker att de händer inte mig. Men allt negativa som jag hade läst om besannades.
Trots att jag upprepade gånger bad om mer smärtlindring i form av epidural blev det hela tiden framflyttat utan min vetskap. Dröjde fyra timmar!
Dessa timmar var ren tortyr och samtidigt ska man släpa sig ut i korridoren i total panik och smärta för att komma till toaletten då det ej finns på förlossningsrummet.
Att ha en barnmorska som är så stressad att hon bara hinner titta till en snabbt och inte lyssnar på vad man säger för hon antagligen har flera andra pågående förlossningar att hinna till.
Nu slutade min förlossning i akut snitt eftersom jag fick för mycket värkstimulerande och det blev riskfyllt att fortsätta en vaginal förlossning för bebisens överlevnad.
Kanske de vill skynda på förlossningen för att dem behöver få fram nya platser och vill att man föder så snabbt som möjligt (skratt).
4 av 5 i min närhet som varit gravida förra året har slutat i akut kejsarsnitt.
Min förhoppning är att det skjuts till mer pengar till förlossningsvården för att fler ska slippa bli traumatiserade på grund av att personalen inte hinner med.
En födsel är något man kanske bara upplever en gång i livet, men får förödande konsekvenser för resten av livet om det blir som i mitt fall. Kan man inte säkerställa patientsäkerheten kanske alla skulle få planerade kejsarsnitt.
Och till er som ska föda barn, våga lita på era egna kroppar.
Jag kände att något var fel och tackade nej till mer värkstimulerande men blev övertalad. Våga lita på personalen, men lita på er själva mer skulle vara mitt råd.
Förstföderska i pandemin