Polis – inget yrke som andra

Signerat
PUBLICERAD:
Både verkligheten och Tunna blå linjen visar att polisernas tillvaro på många sätt kan förbättras, för att de lättare ska kunna göra sitt jobb, skriver Agnes Karnatz.
Foto: Nelson
Hur mycket passion för att hjälpa människor ska det krävas av en polis? Vi vill att de ska göra allt de kan för att hjälpa till och visa förståelse, men vi vill också att de ska orka stanna kvar i yrket, skriver Agnes Karnatz.

Ingen slug gärningsman som hela tiden slipper undan, inga svårlösta mysterier. Den populära och verklighetstrogna polisserien Tunna blå linjen på SVT fokuserar i stället på polisens vardag i Malmö; med misshandel, självmordsförsök, bråkiga ungdomsgäng, våldtäkter och inte minst möten med människor på gatan. Bland mycket annat är det också en skildring av hur det är att möta verkligheten som statlig tjänsteman.

Även om ingen av huvudpersonerna i serien är politiker blir politiken högst närvarande, på gott och ont. En person som anmälts saknad och plötsligt hittas ska utvisas, oavsett vad poliserna själva tycker om saken. När ungdomar upprepade gånger trakasserar en butiksägare kan polisen inte göra mycket mer än att prata med föräldrarna. Och i de utsatta områdena väljer politikerna att satsa på en graffitivägg och ett växthus i stället för upprustningar och ökad trygghet.

Serien skildrar frustrationen hos poliserna när de politiska besluten landar fel, och när kritiken från allmänheten riktas mot tjänstemännen som bara gör vad lagar och regler kräver av dem. Samtidigt blir det tydligt hur viktigt det är att jobbiga och svåra beslut inte fattas av de som utför dem. Enskilda utvisningsärenden som polisen hanterar kan vara sorgliga och kännas orättvisa, men reglerna finns för att samhället som helhet ska fungera.

En fråga som följer med huvudpersonen Sara är hur mycket personligt engagemang hon kan och bör visa för varje person hon stöter på som polis. Viljan att hjälpa mer än vad tjänsten kräver hamnar inte sällan i konflikt med den egna säkerheten och privatlivet. Sara blir också tillsagd att hon med ett sådant engagemang i varje person inte kommer att orka vara polis särskilt länge.

Här finns en uppenbar balansgång, både för enskilda poliser och för beslutsfattare som vill locka fler till yrket. Hur mycket passion för att hjälpa människor ska det krävas av en polis? Vi vill att de ska göra allt de kan för att hjälpa till och visa förståelse, men vi vill också att de ska orka stanna kvar i yrket. För att säkra det senare är det avgörande att vända den negativa utvecklingen med hot och våld mot poliser och även mot deras familjer. I Polisförbundets senaste undersökning svarade 84 procent av ingripandepoliserna att de utsatts för hot och våld.

Polis är inte vilket yrke som helst och det är omöjligt att ta bort alla obekväma situationer och risker som följer med dess natur. Men både verkligheten och Tunna blå linjen visar att polisernas tillvaro på många sätt kan förbättras, för att de lättare ska kunna göra sitt jobb. Då kommer också fler med rätt kvalifikationer att söka sig till polisutbildningen. För polisyrket ska vara just ett yrke, och inget passionsdrivet volontärarbete.

Agnes Karnatz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.