Kjell Andersson: Såriga relationer och monumentala album

Kjell Andersson är en av de bokstavligen mest tongivande personerna inom svensk populärmusik.

I dagarna släppte han sina arbetsmemoarer där han berättar om bråken med Ulf Lundell, upptäckten av Gyllene Tider, arbetet med Marie Fredriksson och kamratskapet i Sven-Ingvars. Bland mycket annat.

"Det bör finnas ett ansvar inför den musikintresserade publiken, inför artisten, inför musiken i sig själv. Du måste satsa ditt eget hjärta för att nå någonstans. Att arbeta på ett musikbolag är inte ett yrke, det är ett kall."

Citatet är hämtat ur Kjell Anderssons aktuella biografi "Ingen går hel ur det här". Titeln är lånad från en låt av Plura och över de nära nog 600 sidorna berättar han om sina år i den svenska musikbranschen. Goda år, med enorma framgångar varvas med andefattiga tider, fyllda av självtvivel och själslig misär. Över sidorna broderas inte bara ett liv inom musiken fram, utan också de förändringar och skeenden som musikindustrin i stort har gått igenom. Han har arbetat för skivbolaget EMI, ett bolag som under långa perioder dominerat svensk populärmusik, ett bolag som i mindre stolta stunder – till Anderssons förtret – hellre jobbade med fotomodellen Victoria Silvstedt än med Lars Winnerbäck.

Från mitten av 70-talet och 30 år framåt bars en stor del av den svenska rock-, vis- och popmusiken fram av hans hand. Otaliga är de artister som på ett eller annat sätt haft med honom att göra. Från Pernilla Andersson och Anne-Lie Rydé till Eldkvarn, Eva Dahlgren, Totta Näslund och Roxette. Karlstadsduon Standfast gjorde sitt debutalbum i samarbete med Kjell Andersson, läs om det på nästa sida.

Kjell Andersson har varvat rollerna beroende på projekt och artist. Ofta har han producerat, arbetat med arrangemang och vaskat fram rätt känslor i musiken. I andra fall – som A&R – har han varit den organiserade kraften. Ibland han har formgivit omslagen. Ofta har han tagit sig an alla rollerna samtidigt. Han har levandegjort ikoner som Evert Taube och Cornelis Vreeswijk och hans arbetsliv rymmer nyskapande idéer och monumentala album, men också såriga relationer och floppar.

– Jag har alltid bejakat det svenskspråkiga, börjar Kjell Andersson.

Rösten är sympatisk, orden väl valda. Han pratar sakligt, räds inte tystnad och snålar konstant med superlativen.

– Vill man uttrycka sig så nära en själv som möjligt är väl det egna språket det bästa sättet? Så har jag känt. Har egentligen aldrig brytt mig om det internationella.

Samma rock'n'roll-högskola

Initialt arbetade han med artister som faktiskt siktade internationellt – Björn Skifs med Blue Swede och Harpo. Men det var när han påbörjade samarbetet med Ulf Lundell som Kjell Andersson började hitta sin nisch. Lundell skickade i början av 70-talet demoinspelningar på rullband till några skivbolag, bland andra värmländska Silence som tackade nej med motiveringen att materialet kändes ofärdigt.

– Det var ett alldeles klockrent svar, menar Kjell Andersson.

– För låtarna på de där inspelningarna var inte klara. Ulf Lundell hade blivit en annan artist – tror jag – om han hade gett ut skivor för tidigt. Innan han hittat sin röst, sitt uttryck. Tack vare refuseringarna blev han tvungen att jobba vidare, utveckla låtarna.

I sin bok beskriver Kjell Andersson hur han och Lundell växt upp i samma musikaliska matjord, gått i samma rock'n'roll-högskola – "Ulf Lundell är den artist jag själv ville vara om jag hade någon artistisk talang".

– Ulf hade en hatt med papperslappar i på vilka han skrivit olika skivbolagsnamn. Han drog en lapp som det stod EMI på. Det handlar till stor del om tillfälligheter i den här branschen. Lundell kom med ett par rullband och ett brev som han lämnade i växeln. Jag tyckte om delar av hans musik, inte allt.

Deras samarbete började på barer och restauranger där de planerade för framtiden. Kjell Andersson gjorde omslagen till en början, när albumet "Nådens år" släpptes 1978 var han producent.

– Under perioder levde vi som i symbios. "Nådens år" gjorde vi bara han och jag, sedan tog vi med Lasse Lindbom som var bra på att kommunicera med musikerna, jag är ju ingen musiker alls. Men själva albumbygget, alltså historieberättandet, det höll jag och Ulf för oss själva.

Omslagen blev en naturlig del av berättandet.

– Jag och Ulf strävade efter att visualisera skivorna genom omslagen. Vi byggde som små filmer runt sångerna med enkla medel.

Samarbetet växte sig allt starkare med album som "Länge inåt landet" och det stora genombrottet "Kär och galen". Deras relation kom att bli stormig, som ett släktskap med hatkärlek som fogmassa.

– Efter framgången med den plattan och låten "Öppna landskap" förändrades tonen mellan oss. Det började skava.

Kjell Andersson berättar om turbulenta inspelningsdagar i Köpenhamn under arbetet med "Den vassa eggen" 1985. Ett dubbelalbum med texter färgade av både skilsmässa och alkoholproblem. I dag rankas det ofta bland de bästa svenska skivorna genom tiderna.

– Det totala sammanbrottet kom där i studion. Smockan hängde i luften. Vi skulle snacka ut och det blev väldigt laddad mellan oss. Men Lundell var så berusad, det var ingen idé att försöka reda ut något. Det var en väldigt jobbig tid.

Han kände sig åsidosatt, fick inget gehör för sina idéer.

– Det hände mycket i musiken vid den här tiden. Många började jobba med en stor maskinpark med olika syntar. Jag var inte emot det, men jag ville att samtidigt att musiken skulle vara "jordad". Nu blev det inte riktigt så och i dag är det flera spår som är lite väl märkta av tiden. Jag skulle vilja sätta tänderna i de där mixarna och göra musiken mer levande.

De gjorde ytterligare tre album tillsammans, sedan återupptogs samarbetet först efter 14 år. 2008 gjorde de "Omaha" varpå de efter stora rubriken skiljdes som ovänner.

– I dag ser jag vår relation som avslutad. Vi skulle aldrig kunna arbeta tillsammans igen. Vi skulle bara gå och vänta på sammanbrottet. Jag har jobbat med en hyllningsskiva till Magnus Lindberg det senaste året och kontaktade faktiskt Lundell i samband med det. Kände mig tvungen till det, annars hade jag inte gjort mitt jobb ordentligt.

Artisten och låtskrivaren Magnus Lindberg gick bort 2019.

– Men jag fick ett nekande svar direkt. Ulf hade tidigt i karriären en hel del att göra med Magnus, bland annat gav han honom en massa texter, en hel plastkasse full. Jag får väl höra om det här i Ulfs kommande böcker. Han tycker om att leka Strindberg – "Vi ses i nästa pjäs!" och så vidare.

"Plura bråkar man inte med"

Många av de många långtida samarbeten har varit mindre turbulenta – Marie Fredriksson, Plura, Per Gessle och Mauro Scocco är några.

– Plura är inte en person man bråkar med direkt, men under perioder har det varit irriterat mellan oss. Eldkvarn bytte skivbolag, men kom tillbaka till EMI med albumet "Atlantis".

På "Atlantis" medverkar både Håkan Hellström och Christer Sjögren.

– Jag skulle vara på plats i studion när Sjögren skulle sjunga. Men jag var tio minuter sen och när jag kom var de redan klara. De hade rivit av den där låten väldigt snabbt.

Vad kännetecknar dig som producent?

– Oj, svår fråga. En producent kan vara alltifrån den som skriver under gagelistorna för musikerna, till att vara en total demon i studion som Phil Spector. Jag har alltid varit noga med att få fram det sound jag förälskade mig i tidigt, soundet som på The Bands och på The Rolling Stones plattor.

– Ofta har jag läst igenom texter och tillsammans med låtskrivaren skapat en gemensam idé om slutresultatet. Det gjorde jag med Plura till exempel. Och Ulf Lundell. Vi skapade ett helhetstänk, en vision.

Sven-Ingvars svenska ikoner

Oscar Magnusson från Sven-Ingvars minns Kjell Andersson som en person med just en tydlig vision. Under 90-talets andra hälft hjälpte Andersson Sven-Ingvars att inleda ett nytt framgångsrikt kapitel genom att be några av landets mest framgångsrika låtskrivare specialskriva låtar till bandet. Per Gessle, Plura, Peter LeMarc, Nisse Hellberg och Dan Hylander var några. Den sistnämnde skrev "Så många år, så många mil" som blev något av en signaturlåt, en låt som Oscar sjöng på sin pappas begravning.

– Jag tog med bandet längs den vägen som Niklas Strömstedt hade visat med sin "Byns enda blondin" något år tidigare, fortsätter Kjell Andersson.

– Jag tog över arbetet med Sven-Ingvars inför albumet "Lika ung nu som då". Det fanns så många roliga detaljer att plocka fram, som den där trådbandsinspelningen från '58 som inleder plattan.

Utöver att kontakta låtskrivare såg han till att Lasse Lindbom, som han tidigare jobbat med på flera inspelningar med Lundell, blev producent.

– Alla de jag kontaktade såg Sven-Ingvars som svenska ikoner. Många var uppväxta med musiken, den tidiga rock'n'rollen. Jag har aldrig sett gruppen som ett dansband, men vid den här tiden hade de snuddat vid den genren.

Kjell Andersson berättar om en tradition inom dansbandsvärlden där bandmedlemmarna skulle ersättas av studiomusiker.

– Väldigt konstigt! Musikerna i Sven-Ingvars var fantastiska, det fanns ingen anledning till att de inte skulle spela. Attityden var att de skulle hållas nere. För mig var det viktigt att de spelade, inte minst Ingvar vars sologitarr vi lyfte fram.

Kjell Andersson ledde arbetet med albumen "Lika ung nu som då", "Nio liv" och "Retroaktiv". Samarbetet avslutades med liveskivan "Guld & glöd" 2002.

– Jag besökte ofta inspelningarna. Vid ett tillfälle ringde Sven-Erik och krisade över att det var för lite eko på sången. Jag fick åka till studion och medla mellan Sven-Erik och Micke Nord Andersson som var producent.

Han pratar varmt om arbetet.

– Jag tyckte mycket om att jobba med dem, tyckte väldigt mycket om killarna. Det fanns ett fint kamratskap, inte minst mellan Ingvar och Sven-Erik.

Satte P för Gessles tonårssex

Under drygt 30 år arbetar Kjell Andersson med Marie Fredriksson, både med hennes solokarriär som inleds med singeln "Ännu doftar kärlek" och med Roxette. Han upptäckte Per Gessle, hittade kvalitéer ingen annan hörde i den första demo som Gyllene Tider skickade.

– Jag fastnade för låten "Billy" som var ett sidospår för bandet egentligen. Den var skriven ur Pers kärlek till John Holm. Men Per hade något annat också, i honom fick vi inte en ung John Holm – vi fick en Elvis Costello/Tom Petty-influerad låtskrivare.

Efter succén med Gyllene Tiders debutalbum, satte dock Kjell Andersson P för Pers låtar som var tänkta till uppföljaren.

– Per gick helt in för att skriva låtar om tonårssex. I samma stil som "Flickorna på TV2". Han presenterade låtar med titlar som "Cilla 16, söt som socker" och "Min tjej läser Playgirl". En hemsk låtkavalkad! Jag sa till honom att slänga låtarna och börja om. I sin bok "Att vara Per Gessle" skriver Per att det var ett djävulskt påhopp. Men jag såg Gyllene Tider som något långsiktigt och det har det ju blivit onekligen.

Han har följt bandet från de valpiga stegen i replokalen hemma i Harplinge till ett utsålt Ullevi och alla återföreningar. När jag ber honom lista de bästa åren under hans yrkesliv är det perioden 1978-82 han tänker på främst – de första åren med Lundell och arbetet med Gyllene Tider. Han är också stolt över hyllningsalbumet "Den flygande Holländaren" (1988) där han fick den svenska artisteliten att tolka Vreeswijk. När han pratar om musiken han varit delaktig i är det utan stora åthävor. Starka åsikter och ett stort engagemang har bränt flera broar under karriären, men någonstans har det alltid funnits ett fokus på att lyfta musiken till nya höjder.

– Det kan vara självförbrännande, konstaterar han och tystnar en lång stund för att sakligt avsluta:

– Men det är ok. Det hör till yrket.