Författaren Lars Andersson läser om glaciärkatastrofen i Indien och minns människorna han mötte på en studieresa i samma region, för snart tjugo år sedan.
Då handlade det om vattenkraft som skulle dränka landskap - och om trädkramarna som vägrade flytta. Nu skriver han om några av de modiga aktivister han mötte och om vattnet som kraft och hot.
Med bilderna av glaciärlavinen i Uttarkhand på näthinnan går jag ut på nätet för att söka upplysningar om Sunderlal Bahaguna, en man jag träffade i spökstaden Tehri för snart två decennier sen. Utgår givetvis från att han är död. Han var gammal och bräcklig och hans skägg vitt och glest redan då, där han satt på en kulle i det bulldozrade kraterlandskap som skulle dränkas när Tehridammens femtusen tvåhundra hektars vattenyta kommit på plats. 100 000 människor hade evakuerats till en nyuppförd stad kallad Nya Tehri. Själv tänkte han sitta kvar och låta vattnet släppas på.
Men han lever! 94 år, visar det sig. Och bor i Dehradun, delstatens huvudstad. Och lät sig alltså flyttas bort ur vägen.
Tehri Garhwal District, ett tidigare maharajadöme, ligger en bit väster om distriktet Chamoli där glaciären på Nanda Devi störtade ner i Rishigangas och Dhauligangas floddalar. De båda dammbyggena under konstruktion som spolades bort var miniatyriska i jämförelse med Tehridammen, Indiens högsta, som reglerar två av Ganges andra tillflöden. Över Tehri hänger inget glacialt Damoklessvärd, såvitt jag vet. Däremot varnades det när dammen projekterades och började byggas, delvis under sovjetisk ingenjörsledning, för att regionens seismiskt aktiva berggrund innebär hotet av en flodvågskatastrof ner över hela Gangesslätten.
I Chamoli District skedde den senaste jordbävningen (6,8 på Richterskalan) 1999.
En grupp bykvinnor i Chamoli blev på 1970-talet upphovet till Chipkorörelsen, ”trädkramarna” som överallt i Indien bildade modell för en ny gandhianskt inspirerad gräsrotsaktivism, därefter förebild för miljörörelser över hela världen. Den lokala aktionen drogs igång av Gaura Devi, en stamfolkskvinna som hade sett hur skogsskövlingen utarmade bergslandets natur och livsbetingelser. Dragna skjutvapen fick inte henne och de andra från byn Reni att släppa taget om trädstammarna. Sunderlal Bahuguna blev sen rörelsens strateg och förgrundsgestalt. 1981-83 företog han en 500 mils fotvandring för att mobilisera i byarna, och ett möte med Indira Gandhi ledde till stopp för fjällnära skogsavverkning i nedre Himalaya. 1987 tilldelades han i Stockholm för Chipkos räkning The Right Livelihood Award.
Därefter vändes hans folkmobilisering mot dammbygget i Tehri. Under 1990-talet fick han med oändliga hungerstrejker både premiärminister Narasimha Rao och dennes efterföljare Deve Gowda att ge utfästelser om omprövning av hela projektet. Men 2005 började vattenmagasinet fyllas och sen 2006 är anläggningen i drift.
En av dem som formades politiskt i Chipkorörelsen är kärnfysikern och folkrörelseaktivisten Vandana Shiva. Hon är själv uppvuxen i Doon-dalen i dessa trakter, där hennes far brukade ta henne på fotvandringar och undervisa henne om växter och djur. Och det var i en studiegrupp under hennes energiska regim som jag kom till Tehri 2003. Då satt alltså Sunderlal Bahuguna fortfarande utanför en hydda på sin kulle. Ett antal kvinnor bodde också kvar i månlandskapet, de ämnade låta sig dränkas, sa de. Högt uppe på dammsluttningarnas krön rörde sig lastbilar och schaktmaskiner i outtröttliga mönster.
Vandana Shiva var i färd med att organisera en landsomfattande jal yatra, en stafett av manifestationer genom delstat efter delstat mot megaprojekt knutna till dammbyggen och mot privatisering av vattenresurser. Uppe i Nya Tehri samlade hon den här dagen kvinnor till ett stort utomhusmöte där hon fick dem att svära en ed på att ingen av dem skulle begå självmord - en inte helt ovanlig yttersta handling i den katastrofutsikternas förtvivlan som är Indiens.
Nu kollapsar massiven av tidsskalor som frusits in i is. Eonerna störtar ner över respiternas pusselverk.
Nu kollapsar massiven av tidsskalor som frusits in i is. Eonerna störtar ner över respiternas pusselverk. Himalaya var alltid bortersta fondbilden för den indiska mytsagan och filosofin. Däruppe utlovades stillheten och utblicken. Pandavabröderna strävar med sina sista steg däråt efter de apokalyptiska krigen i Mahabharata. Shiva sitter där i blickstilla skådande medan Gangas dånande störtflöde, hennes himmelskt förintande vattenmassor, silas och tämjs till fjällbäckar när det leds genom hans hår.
Om det är den gamla Sydkontinentens fortsatta inbrakande i Eurasien (med fyra centimeter om året) som bygger upp bergsskalvens tideräkning, så är det våra tre-fyra generationer kring fossilbrasan som får islavinerna att sättas i skred. Det är ungefär tidsrymden av Sunderlal Bahugunas 94 år.
Lars Andersson