Regnet piskar mot taket, det går mot höst och vindarna har redan blivit bitande kalla. I det lilla huset som inrymmer den stora familjen ligger en man i sina 30 under lager av plädar och pälsar.
Den äldsta sonen, han som borde bli den som får ta över sin fars hus och mark och i tidig ålder bli huvudansvarig för den stora familjens försörjning, står bredvid sin far. Prästen har precis anlänt, genomvåt och kall. Det är inte långt kvar nu.
Innan den dödssjuke fadern drar sitt sista andetag hinner han dock styra upp en sista sak i jordelivet. Han hinner delge prästen sitt testamente. En liten nästan oläsbar lapp med faderns sista önskan: kyrkan ska ärva allt.
Fadern sluter sedan sina ögon med ett leende på läpparna, nöjd över detta geniala sista drag i livet. Han har nu sett till att hans familj har fått ett guld-medlemskap i klubb Jesus med vilket, enligt reklamen, följer ett glädjefyllt och tryggt liv. Ett feltänk kan tyckas såhär i efterhand. Kyrkan tar mark, hus och djur och lämnar familjen att klara sig själv efter bästa förmåga. Lite snopet.
På 1200-talet infördes, efter påtryckning från kyrkan som gärna tog emot arv men som inte hade någon att ärva då fadern redan fanns i himlen och modern aldrig synts till, möjligheten att genom testamente förfoga över sina tillgångar. Det blev därför inte längre självklart att arvet skulle fördelas inom släkten.
Av ovan givna skildring kan vi förstå att detta kunde bli lite tokigt. Det kunde till exempel lämna familjer helt utan boende och försörjningsmöjligheter. På 1200-talet fanns som bekant varken bostadsbidrag, a-kassa eller fri sjukvård. Ett aber, kort sagt.
Sedan 1200-talet har vi därför försökt att hitta ett sätt att balansera individens rätt att fritt förfoga över sina tillgångar med barnens (läs: sönernas) rätt till en viss ekonomisk trygghet. Flera hundra års försök till olika inskränkningar i testamentsrätten ledde år 1857 fram till de laglottsregler vi har idag, det vill säga att man som förälder endast har rätt att genom testamente förfoga över 50 procent av sina tillgångar. Barnen har därigenom alltid rätt till 50 procent av arvet.
Om någon av er har haft en känsla av att våra arvsregler inte är riktigt up to date så är denna känsla alltså högst relevant. Cirka 200 år senare frågar vi oss om den här laglottsregeln verkligen är rimlig, om barnens rätt alltid och per automatik ska gå före förälderns rätt att fritt välja hur tillgångarna ska fördelas.
Har försök gjorts till att uppdatera arvsreglerna? Absolut. Hur går det med det då? Jo, tack, vänta några hundra år så kanske vi har tänkt färdigt.
Personligen har jag svårt att veta vad jag ska tycka, ibland tycker jag att en modernisering behövs och ibland känner jag en tacksamhet över de laglottsregler vi har. Det beror på. Som så mycket annat inom juridiken beror det på.
Vad tycker du? Är laglottsreglerna från 1857 fortfarande relevanta för vår tid? Hur ser alternativen ut? Tänk gärna högt, helst i offentlig miljö (med munskydd och på avstånd).