Kärlek och osjälviskhet – paret som varit på botten

En dag kände Marco Reutmer att det var nog. Den var en stark känsla som bottnade någonstans i honom att även han var värd mer. Så han packade in sina dvd-filmer i bilen och ringde sin sambo och sa ”jag flyttar nu”. Det var vändpunkten som blev början på något de aldrig kunde föreställa sig då.

Som liten växte Marco upp i en familj som präglades av dysfunktion. Ena föräldern drack mängder av alkohol och den andra var sjuk i medberoende. Som liten trodde han att det var så det skulle vara och hans egna känslor hamnade i skymundan. När han blev vuxen träffade han en tjej som han flyttade till Kristinehamn med, det var så han hamnade i Värmland.

Anette Reutmer Åhlén växte upp i Stockholm i en medelklassfamilj som hade det gott ställt, men som hon beskriver det, inte var särskilt känslomässigt närvarande. När hon var i trettioårsåldern köpte hon ett hus i Frykerud med tillhörande gård där hon bodde med sina djur. Redan då hade hon ett begynnande alkoholberoende som hon försökte fixa med att samla på sig en hel del djur.

För sexton år sedan var de båda medlemmar på dejtingsajten Spraydate.

– Vi träffades på internet innan det var riktigt rumsrent. Det var Marco som började skriva, säger Anette.

– Det minns inte jag, säger han.

– Jo, du skrev till mig och jag var lite svårövertalad men så bestämde vi att vi skulle ses. Men då glömde jag bort det så du satt och väntade på mig, säger hon.

– En normal person hade ju sagt ”dra åt skogen” efter det, men vi träffades på en andra dejt.

– Då bjöd han in sig till mig och blev i princip kvar efter det, säger Anette.

Det enda som saknades var hans dvd-spelare så när han hämtat den var han inflyttad och färdig. De har redan från början delat ett stort intresse för hundar. Men i början präglades relationen mycket av deras båda dysfunktioner. Marco som inte var van att säga vad han kände om saker och ting rättade in sig ledet och lät Anette bestämma.

– Jag styrde in mig i ledet och tog inga beslut, säger han.

– Jag är bra på att säga åt folk vad de ska göra, både hemma och på jobbet, säger Anette.

Jobbade i Norge

Men deras relation hade ett lugn som båda trivdes med. Anette var van vid stormiga relationer sedan tidigare så Marcos lugn var ovant, men blev tryggt och bekvämt. De skrek aldrig på varandra. Men allt eftersom tiden gick eskalerade Anettes alkoholmissbruk långsamt. Marco hanterade det genom att åka och jobba i Norge under längre perioder för att sedan komma hem några dagar i sträck för att sedan åka igen.

– Då jobbade jag 12 till 13 timmar om dagen sex dagar i veckan och tränade mycket i perioder. Jag tänkte lite på vad som hände hemma men vi pratade i telefon varje dag. Men det var mest ytligt snack om hundarna, säger han.

– Vi har alltid haft hundar, säger Anette.

– Det är bådas passion, säger Marco, vars fyra boxrar lever rövare ute i trädgården.

Anette trivdes med att Marco var borta mycket för då kunde hon dricka som hon ville. Och Marco hade hellre någon än ingen alls. Ett och ett halvt år innan vändpunkten blev Anette sjukskriven med receptbelagd medicin.

– Det var lugnande och sömnmedel, hela apoteket. Då rasade allting väldigt fort. Innan drack jag mer kontrollerat, även fast det var okontrollerat. Nu kunde jag börja redan klockan tio på förmiddagen för jag skulle ingenstans, säger hon.

Att kombinera alkohol med lugnande medicin är naturligtvis livsfarligt och Marco fick rädda henne otaliga gånger när hon ramlade och slog sig. Men det skulle ändå dröja innan han en dag fick nog. Då hade Anette börjat jobba igen. En dag ringde hennes telefon med Marco i andra änden som var fly förbannad.

– Han ringde mig och skrek att han skulle flytta och jag kände bara ”hur kan du ringa mig om det när jag är på jobbet”. Jag var helt självupptagen. Vi det laget kunde jag inte fatta att alla har känslor.

Marco åkte till Anettes föräldrar där han kunde prata av sig om hela situationen. När Anette kom hem så pratade de i telefon och hon fick lova att börja gå på ett möte hos Anonyma Alkoholister. Samtidigt fick de numret till en terapeut som hon besökte samma vecka. Så Marco kom tillbaka hem.

– Du bad till och med om ursäkt, det var första gången, sa han.

För Anette blev besöket hos terapeuten en markör för Anette före och efter.

– Det var som att få en kladdig tejp bortryckt från ögonen. Hon var så bra. Och jag fick förhållningsregler som handlade om att förstå hur han kände. Mina känslor hade varit prioriterade tidigare men nu skulle jag låta honom skrika och inte skrika tillbaka. Jag tonade ner mig mer då, säger Anette.

Utöver besöken hos terapeuten åkte hon runt på AA-möten i hela Värmland. De gick även till terapeuten tillsammans där de bestämde en tid på ett halvår då de inte skulle ta några beslut om relationens varande eller icke-varande.

– Då skulle vi inte yttra hårda ord och ingen skulle flytta. Då skulle vi bara samexistera, säger Anette.

– Då gick vi ”all in”. Du gick på massa möten. Vi sa också att pengar inte skulle vara något hinder. Kostar det 100 000 kronor så får de göra det. Då hade jag jobbat så mycket så vi hade pengar också.

Den överenskommelsen blev en lättnad för dem båda. Marco kunde börja känna efter vad han kände och ville och påbörja processen att hitta sig själv.

– Om hon inte hade velat ha mig efteråt så hade det varit okej men jag hade ju blivit ledsen såklart, säger han.

– Vi fick lära oss att kommunicera utan att avbryta varandra eller försvara oss själva, säger hon.

– Anette är duktig på att formulera sig och jag är dålig på det.

– Tror du i alla fall, tillägger hon.

– Ja, men jag kände mig i underläge och trodde att jag hade fel. Men när det inte fanns något hot att hon skulle lämna mig var det lättare att säga vad jag kände, säger han.

Det öppnade för en ny sårbarhet i relationen men för Marco var det obehagligt att visa sig på det sättet.

– Det var jättejobbigt att säga vad jag tyckte och tänkte. Hur gör man? Jag fick träna på det och be om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt någon gång. Anette är en väldigt förståndig kvinna och terapeuten sa att Anette går från A till Ö utan att stanna på de andra bokstäverna. För henne tar det kort tid att veta vad hon känner och vill. För mig kan det ta lång tid att fundera ut det.

Blev utbränd

Anettes tillfrisknande gick framåt hela tiden. Hon jobbade stenhårt i tolvstegsprogrammet och försökte främst fokusera på nykterheten. Men Marcos mående blev sakta sämre. Han bytte jobb ofta och Anette anade vart det barkade. Så en dag blev Anettes dotters grannhus i Ölme till salu och Anette och Marco bestämde sig för att köpa det.

– Vi flyttade hit och du mådde sämre och sämre. Jag hade ju tolvstegsprogrammet så jag stod bredvid och såg honom sjunka. Jag gav honom hintar ibland men inget mer, säger hon.

Till slut kom en punkt då Marco knappt sov om nätterna och utbrändheten med sjukskrivning var ett faktum. Som tur var har de en gäststuga på tomten där Marco kunde bo ifred en period.

– Jag kunde sova i tio minuter och sen vara vaken och se på film i två timmar. Men efter ett tag hittade jag min nya hobby. Jag började måla byggmodeller i 3D med airbrush. Jag hade alltid varit nyfiken på det och nu hade jag ro, tid och plats för det. Jag fick leka lite och vara helt själv. Jag var tvungen att fundera på målningen och tänkte inte på något annat. Sen blev det successivt bättre.

Anette fick anstränga sig för att låta Marco ha sin process.

– Jag såg på och försökte att inte bära honom. Det var en utmaning, men lärorikt att inte ta ifrån honom hans botten. Han fick dra sig i ordentligt och det var inte jag som sa vad han skulle göra.

Hjälper andra

Sedan två år tillbaka har Marco jobbat i tolvstegsprogrammet för anhöriga. Det finns olika grupper, men han har varit med i Co-Anon, som är inriktade på att ge stöd till anhöriga till kokainmissbrukare. Medberoendeproblematiken är likadan oavsett beroende. Nu hjälper de andra som varit i samma situation bland annat genom att vara familjehem till vuxna missbrukare.

Samtidigt har deras relation fördjupats och blivit mer sammansvetsad. Nu har de varit tillsammans i sexton år.

– Det är väldigt mycket kärlek och respekt, säger Marco.

– Det tycker jag att det varit hela tiden, säger Anette.

– Jag håller inte med om det. Jag hade en sjuklig respekt förut men nu känner jag att det är en ömsesidig respekt.

Nu strävar de efter att stötta varandra om den ena har en dålig dag.

– Då kan man hjälpa varandra i det, säger Anette.

– Som inatt, då drömde jag konstigt men då kunde jag prata med Anette om det och hon var mitt bollplank om vad den drömmen kunde betyda.

Även om inte alla människor vill eller behöver tolvstegsprogrammet tror Marco och Anette att osjälviskheten man får träna på kan vara bra för många i en parrelation.

– När man upplever problem så är det lätt att bara titta på vad den andra gör för fel, istället för att se vad man själv gjort. Jag tror inte att man ska kämpa sig kvar i en relation som inte fungerar men många är snabba att lämna utan att gå till botten med problemen i relationen först. Sen skaffar man en ny relation och karusellen upprepas igen, säger Anette.

– Det första är ju att öppna käften och säga ”jag mår inte bra, kan vi göra något”. Den andra kanske inte är medveten om det, säger Marco.

– Och ta hjälp, säger Anette.

Vill du läsa mer om kärlek?

Här är NKP-redaktionens tips: