Smittspridningen avtar inte längre, den brittiska muterade virusvarianten har fått fäste och nästa vecka börjar sportloven. Samtidigt duggar nyheterna tätt om förseningar av olika vaccinleveranser, och i Europa har man bråkat med varandra och med vaccintillverkarna.
Sammantaget verkar allt detta oroväckande, och varje försening får stora konsekvenser. Just nu har en omfattande vaccination varit ljuset i den alltför långa och mörka coronatunneln. Mycket av hanteringen av pandemin har med rätt och orätt kritiserats, men är det något som vi i alla fall kan kontrollera så är det vaccineringarna, till skillnad från en del andra åtgärder som både vidtagits och föreslagits i kampen mot smittspridningen, som kommer att hjälpa.
Därför får vi bara inte schabbla bort det nu, när vi förhoppningsvis ändå är på upploppet, om än ett utdraget sådant. Regeringen står fast vid målet om att alla över 18 år skall ha blivit vaccinerade före halvårsskiftet. Det sade socialminister Lena Hallengren (S) så sent som i går. Frågan är hur realistiskt det är givet förseningarna vi sett. Fas 1 skulle ha klarats av i januari men pågår ännu en bra bit in i februari.
Nu är det mesta av strulet beroende på faktorer som vi i Sverige inte kan påverka direkt. Läkemedelsföretaget Pfizer Biontech fick slå av på takten under en period för att paradoxalt kunna skala upp produktionen. Samma besked har nu kommit från Moderna. Det är dock ett övergående problem, och framöver kan vi se fler levererade doser.
Detsamma kan man inte säga om svensk-brittiska Astra Zeneca, som nyligen kom med det nedslående beskedet att de inte kan leverera så många doser som de ställt i utsikt. Det beror på problem hos underleverantörer och är tydligen inte så lätt och snabbt avhjälpt. Detta har lett till storbråk mellan företaget, EU och Storbritannien om vilka som skulle få de nu betydligt färre doserna.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fick hård kritik för sitt agerande och var ångerfull när hon framträdde i Europaparlamentet i onsdags. Hon hade föreslagit exportrestriktioner för vaccin, vilket skulle ha lett till gränskontroller mellan Irland och Nordirland, en oerhört känslig fråga efter Brexit. Det förslaget drogs dock tillbaka, men förtroendeskadan är ändå skedd.
Sedan har det visat sig att strategin att låta EU gemensamt handla upp vaccin inte varit den odelade framgångssaga som det först framställdes som. Dumsnålhet och nationella hänsyn (till framförallt Frankrike) gjorde att man dröjde med beställningar som också var otillräckliga. Godkännanden har även dragit ut på tiden. Å andra sidan hade det inte varit något alternativ för framför allt mindre länder att försöka på egen hand. Men då borde EU ha gjort bättre ifrån sig. Sverige måste därför se till och köpa sig en egen vaccintilldelning utöver EU:s.
Länder som Israel och Storbritannien må ha betalt överpriser, men de har också lyckats vaccinera fler och de började tidigare. Priset kan inte vara en fråga när varje förlängning av pandemin kostar oändligt mycket mer. Nyligen kom Riksbanken med beräkningar som visade att det kostar 25 miljarder kronor i förlorad tillväxt, och 20 miljarder för de offentliga finanserna – i månaden.
Så hur förberedda kommer Sveriges regioner sedan att vara när väl den stora massvaccineringen kommer i gång? Blir det schabbel även då?