Sande: Social isolering är det sista generation Z behöver

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Tongivande studenter menar att universiteten måste byggas om till kuddrum för deras känslomässiga trygghets skull, skriver Blanche Sande.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT
Generation Z ser negativt på framtiden. Det är inte så konstigt, med tanke på dess upplevda maktlöshet. Den riskerar nu att öka på grund av pandemin.

Det är inte särskilt kul att vara ung just nu. Årets Ungdomsbarometer, som släpptes förra veckan, visar att allt fler unga betraktar livet som ensamt och tråkigt. Mindre än hälften känner sig hoppfulla inför framtiden – resten är neutrala eller oroade. Andelen som anser sig ha makt att påverka sitt eget liv sjunker. Det är inte konstigt med tanke på hur det gångna året har sett ut, med social distansering, distansundervisning och nedstängningar, men trenden började före pandemin.

Man kan ha två olika skäl att se mörkare på framtiden. Endera finns det mer att oroa sig för – eller så är man helt enkelt mer benägen att oroa sig.

Generation Z (personer födda 1995 eller senare) är helt klart oroligt lagd. ”Generation Z har redan tidigare utmärkt sig från andra ungdomsgenerationer i att ha större oro och dystrare framtidssyn, vilket i många avseenden förstärkts 2020”, står det i förordet till Ungdomsbarometern. Iakttagelsen är långt ifrån unik.

Enligt den amerikanska psykologen Jean Twenge är smarta telefoner och sociala medier boven i dramat. Digitala interaktioner har i viss mån kommit att ersätta normalt socialt umgänge, vilket gjort att generation Z har fått mindre träning än tidigare generationer i social problemlösning. I praktiken växer de upp långsammare. ”18-åringar beter sig nu som 15-åringar gjorde förr, och 13-åringar som 10-åringar. Tonåringar är fysiskt tryggare än någonsin, men ändå är de mer psykiskt sårbara”, skriver Twenge i sin bok iGen (2017).

Dessutom har generation Z:s föräldrar vissa överbeskyddande tendenser. I The Coddling of the American Mind (2018) beskriver yttrandefrihetsjuristen Greg Lukianoff och socialpsykologen Jonathan Haidt hur dagens unga internaliserar sina föräldrars uppfattning av världen som farofylld. De leker sällan utan vuxnas övervakning, så deras chanser att lära sig hantera konflikter utan att vända sig till föräldrar eller lärare är minimala.

Alltså är det inte konstigt, skriver Lukianoff och Haidt, att det var när generation Z gjorde entré vid universiteten som kraven på trygga rum, triggervarningar och portandet av kontroversiella talare från campus intensifierades. Tongivande studenter menar att universiteten måste byggas om till kuddrum för deras känslomässiga trygghets skull.

Sådana idéer är bärande inom identitetspolitiken, vars grundtes är att en människas kön, hudfärg och sexuella läggning är avgörande för hennes chanser i livet. Individen står maktlös inför könsmaktsordningen, sexismen, rasismen och liknande strukturer. Varje tecken på en sådan struktur blir ett hot mot hennes själva identitet.

Dessa idéer har i sin tur kommit att genomsyra media och populärkultur. När en kvinna får ett häftigt jobb eller ett pris behandlas det som något fullständigt exotiskt, som om det vore oändligt mycket svårare för kvinnor att få häftiga jobb eller priser. Och den som växer upp i ett samhälle där hon ständigt får höra att hennes chanser i livet är sämre för att hon är kvinna, invandrare eller tillhör en sexuell minoritet, riskerar att förr eller senare börja tro på det.

Mycket riktigt visar Ungdomsbarometern att ökad jämställdhet och minskad rasism är bland de allra viktigaste frågorna för dagens unga. ”Feminist” och ”antirasist” är två av de vanligaste termerna de använder för att beskriva sig själva. Visst kan det vara så att dagens unga har mer skäl att oroa sig inför framtiden – men varför i så fall lägga sådant fokus på frågor där situationen rent objektivt aldrig har sett bättre ut än i dag?

Det finns goda skäl att anta att medlemmar av generation Z helt enkelt oroar sig mer inför framtiden eftersom de betraktar världen som en hotfull plats och sig själva som maktlösa inför strukturer. Om det stämmer bådar det gångna årets nedstängningar inte gott. Just bristen på normalt socialt umgänge, utan skärmar, har gjort generation Z mottaglig för identitetspolitiska narrativ. Det sista de behöver är mer av den varan.

Blanche Sande

Fri skribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.