Hederos och Hellberg sträcker sig mot ljuset

De är kända ansikten bredvid artister som Håkan Hellström, Ane Brun och Anna Ternheim. När de gör gemensam sak som duo lagar de mat och letar efter det tysta svänget.

Historien om Martin och Mattias, Hederos och Hellberg, handlar om ett intuitivt samarbete som nu får ett nytt kapitel. 20 år efter debuten släpper nu duon hoppfulla "Tillsammans mot ljuset".

Det finns en följsamhet i deras samarbete, en intuitiv styrning när de gör musik oavsett om de är på en scen eller i studion. Med små medel skapar de stor musik.

– Ja, det är märkligt, börjat Mattias och kliar sig fundersamt i skägget, blicken är koncentrerad.

– Jag tänkte faktiskt på det här tidigare i dag. Vi finner en ro tillsammans som jag tror vi båda har ett starkt behov av. När vi jobbar tillsammans går vi in i vår värld. Det låter kanske både pretentiöst och patetiskt, men så är det. Vi kliver in i en värld där vi är väldigt trygga och välkomna.

Martin nickar instämmande.

– Vi har genom åren renodlat vad vi kan förenas i när det gäller musik. Vi vet vad den andre gillar och inte. Vi är extremt synkade, vi känner vår egen värld, vilka toner som är våra.

Nycklarna till den här världen de pratar om fick de under en tid i livet när de larmade som mest. De spelade båda fartblind, spretig rock'n'roll med Karlstadsbandet Nymphet Noodlers. Steget därifrån till att göra tassande covers med sång och piano kan tyckas milsvitt.

– Första gången vi vågade köra helt själva bankade jag på tangenterna och Mattias hade en massa kajal runt ögonen, minns Martin.

– Som om vi fortfarande hade hela bandet med oss! Men när vi sedan lyssnade på det vi spelat förstod vi att ju tystare, desto svängigare skulle musiken bli.

"Ett långfinger i ansiktet!"

De första inspelningarna gjordes i ett kallt och ödsligt värdshus utanför Karlstad som just dukat undan de sista julborden för säsongen. Niclas Stenholm, som drev det lilla värmländska skivbolaget Help Records som släppt Nymphet Noodles, skötte inspelningen. Både Mattias och Martin hyllar honom förbehållslöst.

– Anledningen från början var att vi ville umgås, laga mat och spela lite, säger Mattias i ett försök att reda ut hur duosamarbetet egentligen började.

Martin fyller på:

– Visst var det väl ett rep med Nymphet som kom av sig, det var bara du och jag som dök upp? Eller har vi diktat ihop det i efterhand?

– Jag har läst att det var så flera gånger, då stämmer väl det, ler Mattias.

Hans ena arm är gipsad, han har "gubbhalkat" hemma i Oslo. Ben har gått av, operationen var för någon dag sedan men trots allt kan han spela gitarr. Bra läkekött, nickar vi.

– Hur som helst, fortsätter Martin, vi valde verkligen varandra, vi ville göra något tillsammans.

De första inspelningarna blev liggande i nästan ett år. Till slut hörde Niclas Stenholm av sig och ville till Mattias och Martins förvåning släppa låtarna på skiva. Duons första tanke var blygsam – en inspelning skulle kanske göra det enklare för dem att få spelningar på ställen som Pustervik i Göteborg och Chili i Karlstad.

– När skivan väl släpptes – det är den klart mest överraskande grejen som hänt i mitt musikliv, berättar Martin och slår ut med händerna.

– En helsida i Nöjesguiden. Betyg: Full pott! Det var så ironiskt, vi hade kämpat med Nymphet utan att få så mycket som ett lillfinger av uppskattning.

Mattias hugger in:

– Ett långfinger i ansiktet var allt vi fick med Nymphet!

– Haha, ja. Så för mig och Mattias var det en sjuk revansch. Åtta hesa, försiktiga pianocovers tog oss ända till Södra Teatern i Stockholm. Det var en chock.

Ett poetiskt Värmland

Debuten fick en uppföljare och sedan staplades både en ep och ett livealbum på diskografin. De gjorde tolkningar av The Rolling Stones och Bob Marley, Bob Dylan och Randy Newman. Några återföreningar har skett genom åren, planer på ett nytt album började sjuda för flera år sedan. De har inväntat den där snilleblixten som skulle bena ut vad musiken borde handla om, hur den skulle låta. När Mattias började skriva texter på svenska föll allt på plats.

– Jag får snabbt bilder i huvudet när jag hör Martin spela. Han skickade en låtidé och utan att jag styrde över det så kom svenska ord ur min mun. Mystiskt. Det bara kom.

Det intuitiva styr duons arbete. Låten som kom att ge inspelningarna till albumet "Tillsammans mot ljuset" styrsel var "Din dröm".

– Språket gjorde mig glad. Det fanns något i att skriva på svenska som kändes så bra.

Texterna målar bilder som ofta bottnar i ett skogslandskap. Den vita älgen skymtar förbi i en låt – blomstrande ängar, brinnande skogar och mörka tjärn sätter tonen i andra. Som ett Värmland skildrat med poetiska penseldrag av John Bauer.

– Jag kan inte komma undan det där, förklarar Mattias.

– Men det var först när jag skrev ner alla texterna till skivomslaget, som jag insåg att naturen gick igen överallt.

– Det finns en sagovärld i låtarna. Jag har alltid fascinerats av sagor, både de för barn och de för vuxna. Och så som natur kan skildras i konst, som något upphöjt, det intresserar mig. Det finns något förtrollat, som när man ser saker i skogen när det är skymning.

– Kanske att Silence-studion bidrog också, trevar Martin.

– Vi spelade in låtarna omhuldade av Koppomskogen. Det fanns en logik i allt. En naturlighet. I musiken jobbar vi med en massa effekter på både klaviatur och gitarr, ljud som vi breddar ljudbilden med. Och många av de där effekterna blir som naturljud. Ljudet av droppar eller vågor. Det är i alla fall så jag hör dem.

Vi pratar om allt det som sitter i väggarna i värmländska Silencestudion, alla artister som varit där, all musik som skapats.

– Det känns som hemma. Mycket för att jag själv har bidragit, det sitter en del av mig i väggarna också, menar Mattias.

– Här finns ingen stress, ibland är det som att tiden står still.

"Stjärnklar natt på Österlen"

Inför albuminspelningen träffades duon under några arbetshelger då låtarna började ta form.

– Mattias hade en hel del gitarridéer som vi lappade ihop med pianostycken.

Är era låtar i regel ett lapptäcke?

– Mer nu än tidigare. Hälften är skrivna på gitarr, så arbetsprocessen är mycket roligare nu är för 20 år sedan. Världen vi skapar nu är än mer just vår. Det är bara egna låtar, snudd på en.

Undantaget är "Din hand", som är skriven av Robert "Strängen" Dahlqvist, tidigare gitarrist i The Hellacopters. En musiker som både Martin och Mattias har samarbetat med vid flera tillfällen. När vi ses över skärmarna är det nästan fyra år på dagen sedan Roberts bortgång. Martin och Mattias sjöng "Din hand" på begravningen. Den tagning som är med på skivan spelades in i The Cardigans-basisten Magnus Sveningssons studio i Skåne.

– Vi var väldigt besjälade när vi spelade in den. En stjärnklar natt på Österlen. Vi kände att Robert var med oss, berättar Martin.

De flesta spåren på "Tillsammans mot ljuset" är inspelade live, de känner direkt om låten sitter eller får göras om.

– Mattias, du är en sådan känslomänniska, berömmer Martin.

– Du kan aldrig lura vare sig dig själv eller någon annan. Du känner direkt om det svänger, intuitivt. Och jag märker om du är nöjd. Vi går på känsla.

– Alltid.

Martin utvecklar:

– Vi har ett visst sväng. Mattias är en av de mest svängigast jag har spelat med. Sväng och häng, tajming.

Martins beskrivning leder tankarna till Keith Richards bevingade ord: "The rock's easy, but the roll is another thing...".

– Nyckeln var att våga dra ner på tempot. Det är alltid beat-musik vi sysslar med, det är trummor och bas i bådas huvuden. Men vi har skalat bort det för lyssnaren och ersatt det med rymd. Inget ont om kompmusiker, men ibland är det gött att bara vara två. När det gäller samspel är duo det bästa, jag älskar det, säger Martin som i liknande former arbetar med bland andra Sofia Karlsson, Nino Ramsby och Ane Brun.

"Mat inspirerar!"

Utöver hänget och musiken har maten alltid haft en stor roll i duons samarbete.

– Ja, herregud vad vi lagar mat! Under den här inspelningen har vi verkligen breddat repertoaren, säger Martin och pratar förundrat om Mattias kokkonster. Från att ha fokuserat på det jamaicanska köket har ett intresse för italiensk mat tagit över. Mattias redogör för ett recept där kyckling tillagas på en bädd av sparris och tunt skivad citron. Det vattnas.

– Och jag ligger fan inte på latsidan heller, fortsätter Martin och berättar om "en enorm meny" som han lagade när Christian Kjellvander och Frida Hyvönen gästade studion för att lägga körer.

– Mat inspirerar! Det var efter den där middagen med Frida och Christian som vi gick in i studion och spelade in "Puff" som blev den första singeln från plattan.

Det intima i duosamarbetet står i bjärt kontrast till mycket av det som Martin och Mattias gör i andra musikaliska sammanhang. Mattias har flera gånger om – som det heter – rockat röven av Ullevi tillsammans med Håkan Hellström.

– I de där sammanhangen, när allt blir så stort och det är så otroligt många människor involverade, är allt väldigt safe. Det är mer nervöst att gå upp på en scen med bara Martin, en mikrofon och ett piano. Det blir utsatt på ett helt annat sätt.

Blir det av? Fyra sedan länge utsålda Ullevikonserter med Håkan Hellström är planerade i augusti. Mattias Hellberg är Hellströms gitarrist: ”<em id="emphasis-fbde42e3a6bf4aefbdb46d7997062247">Jag hyser inga större förhoppningar om att vi ska kunna köra 70 000 under fyra kvällar. Jag vill inte vara pessimist, men hur fan ska det kunna gå till?”</em>

Martin längtar efter scenen:

– När vi väl kan spela den här skivan live, kommer vi gå upp på scenen rakare i ryggen. Vi går inte längre vilse i en massa covers. Vi vet vad vi vill berätta.

Det är ingen slump att de gjort det här albumet just nu.

– Vi hade inte kunnat göra det tidigare. Vi väntade in lusten och känslan av nödvändighet. Kanske att folk behöver det här nu, det är en slags psalmer, tröstemusik.

Mattias längtar efter att få tumma på vinylutgåvan:

– Jag är väldigt exalterad över att släppa den här skivan, jag är så stolt över den. På de få egna låtar vi gjort tidigare beskrev vi ett rätt så tröstlöst scenario. Med åren lär man sig att även om livet ter sig mörkt och hopplöst så är det inte det. Det finns alltid möjligheter, vägar att finna. Mina texter kan uppfattas flummiga, men där finns ändå en betoning på något slags hopp.

Martin:

– Det är mer attraktivt när man är 28 att vältra sig i sitt eget mörker än det är när man är 48. Tur att det inte är tvärtom! Det handlar väl om överlevnadsstrategi. Med den här skivan sträcker vi oss mot ljuset.

En recension av ”Tillsammans mot ljuset” läser du här: