Värna även föräldrarnas rättigheter

Signerat
PUBLICERAD:
Att föräldrarna oftast är bäst för sina barn står inte i motsats till att staten ska gripa in när något går fel, skriver Edel Irén Segersam.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT
Föräldrabalken bejakar viktiga principer som bör skyddas. Att revidera den utifrån en händelse som gått fel kan lätt bli förhastat, skriver Edel Irén Segersam.

Hållningen att staten är bättre för barn än föräldrarna tycks styra Sverige. Riksdagsledamoten Acko Ankarberg Johansson (KD) sade till exempel i en intervju i Sveriges Radio att: ”Vi måste gå från ett läge där föräldrar har större rättigheter än barn” (30/6). Detta uttalande implicerar att staten ska ha huvudansvar för barnen, eftersom barn inte kan använda sina rättigheter isolerat.

Historien om Lilla Hjärtat var ett av Dagens Nyheters mest lästa reportage 2020. Ivar Arpi, krönikör för Bulletin, skrev en av nättidningens mest lästa texter om hur hans familj fick en orosanmälan på sig från en granne som inte tyckte om dem. Omhändertagande av barn är ett tema som berör många, på olika sätt.

Lagförslaget ”Lex Lilla Hjärtat” som Kristdemokraterna och Moderaterna drivit fram i kölvattnet av de tragiska händelserna är inte färdigt. Lagrådet har tidigare avfärdat förslagen med hänvisning till föräldrabalken. Detta har mött kritik från borgerligt håll. Föräldrabalken slår fast att: ”en placering i ett familjehem bör som utgångspunkt inriktas på att få till stånd en återförening av barnet och föräldrarna”.

Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, skriver i ett inlägg på Barnrättsbloggen (22/9 -20) att domstolarna, i fallet Lilla hjärtat, kunde ha tolkat gällande rätt på annat vis. Ett av problemen i domslutet var att de inte fick ta ett drogtest på flickans föräldrar. Detta strider nämligen mot individens skyddade rättigheter i svensk lag. Därför kunde de inte påvisa att föräldrarna hade samma problem som när flickan omhändertogs.

Leviner skriver också att en lagstiftning som i alltför hög grad utesluter återförening med biologiska föräldrar kan slå för hårt åt andra hållet då det undergräver människors tillit till myndigheter. Hon skriver att: ”Målet måste vara att barn inte ska behöva ryckas upp och placeras överhuvudtaget.”

Frågan är om borgerligheten varit för ensidig i denna fråga. Föräldrabalken bejakar viktiga principer som bör skyddas. Att revidera den utifrån en händelse som gått fel kan lätt bli förhastat. Att vi har en situation där både privatpersoner, skolpersonal och vårdpersonal anmäler föräldrar till socialtjänsten som hämnd visar att pendeln redan svängt för långt åt andra hållet. Lagstiftningen kan förbättras men inte på det sätt M och KD föreslår.

Att föräldrarna oftast är bäst för sina barn står inte i motsats till att staten ska gripa in när något går fel. Det är mycket man kan göra med lagstiftningen som inte inkräktar på den vanliga människans inre rum. Ett exempel är att ställa krav på ett, över tid, negativt drogtest från tidigare missbrukare om de vill ha tillbaka vårdnaden om sina barn.

Förhastade lagändringar kan leda till en situation där föräldrar som behöver hjälp med familjelivet inte kommer be myndigheter om stöd, ifall risken är att de kan förlora vårdnaden om barnen.

Till sist handlar det om vilken syn vi vill ha på stat och myndigheter i Sverige. Är det rimligt att föräldrar ska känna att de inte är huvudaktörer i sina barns liv?

Edel Irén Segersam

Elev på SNB:s skribentskola

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.