Naturen har inga rättigheter

Ledare
PUBLICERAD:
Vackert odlingslandskap en produkt av människan.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
I torsdags (4/2) anordnade Sankta Eugenia församling i Stockholm ett digitalt panelsamtal. Ämnet var ekocid – storskalig miljöförstörelse. Deltog gjorde den katolske biskopen och kardinalen Anders Arborelius, professorn i miljörätt Jonas Ebbesson samt Pella Thiel, ordförande för End Ecocide Sweden.

End Ecocide vill att Sverige skall verka för att storskalig miljöförstörelse (ekocid) blir ett internationellt brott, som liksom folkmord (genocid) kan åtalas vid Internationella brottmålsdomstolen. Men det finns mycket att problematisera. Bara en sådan sak som att det saknas en tydligt avgränsad definition för vad som skulle kunna räknas som ekocid.

Självklart skall miljöbrott bestraffas och visst är det så att vi i många miljöfrågor måste samarbeta över nationsgränserna. Således är det nog många som vid en första anblick känner sympati för idén om att göra miljöförstöring till ett internationellt brott. En av dem är påve Franciskus som har ställt sig bakom kraven på en ekocidlag.

Om Gud har skapat världen finns naturligtvis ett ansvar att förvalta hans skapelse. Det är i grunden en god tanke som harmoniserar med den konservativa försiktighetsprincipen. Men bakom kraven på ekocidlagstiftning finns ett tankegods som gör naturen till ett subjekt med rättigheter. Förespråkare talar exempelvis om ”naturens juridiska rätt till existens”.

Om ekocid blev internationell lag skulle det tveklöst användas som ett tillhygge av de som anser att all mänsklig påverkan på naturen är principiellt fel. När naturen upphöjs till ett antropomorfiskt väsen, som har rättigheter liknande de mänskliga, kommer det snart höjas röster för att det är rätt att offra människoliv för att skydda naturen.

End Ecocide talar om ”alla arters välfärd och rätt att leva”. Men miljöförstöring kränker inte naturens rättigheter, den har nämligen inga. Naturen och människan är inte jämställda. Problemet med miljöförstöring är att den drabbar människor. Biskop Anders Arborelius har helt rätt när han påtalade att det är världens mest utsatta som drabbas värst. Men det är också här som målkonflikter uppstår.

Det är inte i varje givet läge uppenbart hur vi skall väga olika intressen. Det är sant att en allt för stor miljöpåverkan kan innebära att människor dör av sjukdomar eller naturkatastrofer. Men det är också sant att om vi inte tilläts exploatera naturen skulle det leda till fattigdom och död till följd av svält.

Det finns hela tiden olika vågskålar som måste balanseras. Vill vi hålla nere användningen av bekämpningsmedel i jordbruket, även om det leder till mer mekanisk markberedning och därmed högre koldioxidutsläpp? Vill vi ha ett skogsbruk som binder maximalt med koldioxid, även om det minskar den biologiska mångfalden? Vill vi främja energi från vindkraft och solkraft, även om det kräver att vi bryter metallen vanadin på Österlen, i närheten av det katolska Mariavalls kloster? Systrar från Mariavall fanns för övrigt med bland åhörarna till panelsamtalet.

Det är helt enkelt inte så svartvitt som Pella Thiel från End Ecocide ville framställa det, att kampen står mellan de som värnar miljön och de som vill förstöra ekosystem. Diskussionen bör handla om huruvida en ekocidlag verkligen är till gagn till människorna på vår jord, eller om den kommer att kidnappas för syften som vi inte vill ställa oss bakom.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.