”Det går att göra en förändring – om man vill”

Insändare
PUBLICERAD:
De hala stålplattorna på Museigatan i Karlstad fortsätter att vara en fråga som engagerar, inte minst efter att kommunen åter sagt att den inte har några planer på att vidta några åtgärder.
Foto: Lisa Olaison
Stålplattorna som blir hala på Museigatan i Karlstad är en ”snackis”. Nu kräver fler medborgare att det vidtas åtgärder eftersom människor skadar sig. Här är fyra nya insändare på temat:

”Förvarna turisterna innan de drattar på ändan”

NWT skrev den 6/2 om Museigatans hala plattor. Margareta Nilsson, enhetschef för mark- och infrastrukturprojekt vid Karlstads kommun verkar inte tycka det finns särskilda problem med den delen av Solapromenaden, utan menar att det generellt finns problem med isfläckar vintertid.

Det må visserligen vara sant, men som Lars Haglund och Björn Carlsson noterar i tidigarenämnda artikel, så är plattorna inte hala bara vintertid. De är även hala då de är blöta. Sommar som vinter; vår som höst. Snarare än lista väderlag då plattorna är hala så bör man av utrymmesskäl nämna när de inte är det, nämligen då det är varmt och torrt. Vid alla andra förhållanden är de hala. Ibland mer, ibland mindre; men alltid farliga.

Jag vågar påstå mig vara en ganska trygg fotgängare. Jag både cyklar, går, och springer såväl ofta som länge, och på varierande underlag. Med erfarenhet av ett tiotal maraton, i fjäll och i storstäder, i terräng och på landsväg; av springturer i 30 graders kyla och 45 graders värme, i smågränder i Asien och på boulevarder i Nordamerika samt på många olika håll i Europa, så skulle jag hävda att Museigatan med dess stålplattor utmärker sig.

Det är där jag är mest orolig för att falla, kanske främst för att det är så bedrägligt.

Springer jag på en vanlig isgata vet jag vad det är och kan förhålla mig till det. Men på Museigatan kan det ena steget fästa utmärkt medan nästa kanske, kanske inte gör det. Som Lars och Björn anmärkte, är stålplattorna dessutom svåra att se då de delvis döljs av snö och is, eller smälter in bland det. Allt blänker det lika vackert.

Att plattorna är hala är ju inget nytt. Det har diskuterats ända sen plattorna lades, och de första började halka omkring på dem. Jag var förvånad över valet av material de första gångerna, och kanske än mer då jag förstod man inte skulle åtgärda det, men har vant mig.

Jag känner idag väl till riskerna med vägen och kan välja att ta den eller låta bli. Jag är samtidigt medveten om tanken med dem; hur de ska efterlikna skimret från Klarälven och så vidare. Det gillar jag. Jag finner Solapromenaden, inklusive stålplattorna, mycket vacker! Uppskattar verkligen det arbete som lagts ner, och hur kommunen alltjämt fortsätter utveckla Karlstad.

Jag skulle därför vilja föreslå kommunen att, om man inte vill åtgärda halkan, nyttjar den. Det påminner nämligen även om den tid då flottningen ägde rum på älven, och blöta timmerstockar låg där och blänkte. Sätt upp en skylt om flottningens forna risker! Och faran med stålplattorna idag.

Vi kan väl i alla fall förvarna turisterna, innan de drattar på ända och ser Sola peka finger åt dem. Alla vi som väljer att ta risken att gå där kan, när vi halkar, skänka en tanke åt att risken vi tog trots allt är avsevärt mycket lägre än den flottarna tog. Våra sträckningar och blåmärken är inget mot de blessyrer flottarna fick då de halkade på de blöta stockarna.

Lusten på torra land

Förslag till nytt svar

Lite hjälp till Margareta Nilsson på Karlstads kommun med ett bättre svar angående de hala plattorna på Museigatan:

"Vi har i dagsläget inga planer på att göra några förändringar på Museigatan" är verkligen inget bra svar Margareta.

Här är ett bättre:

”Vi har lyssnat på alla som hört av sig om halkan på de blanka plattorna. Vi förstår att det är ett problem och är ledsna för att det blev så här. Vi förutsåg inte det när vi beslutade om beläggningen på gatan och har tänkt mycket på hur vi skall kunna åtgärda det. Att byta ut plattorna blir tyvärr väldigt dyrt och att slipa mönster i dom skulle kunna skada cykeldäck. Därför har vi bestämt att sätta upp varningsskyltar för halka hela året om. Vi vill självklart inte att våra kommuninvånare, eller alla turister på väg till Lerins Sandgrund, skall skada sig. Hälsningar Margareta.”

Bambi på Museigatan

”Dags att åtgärda problemet”

Jag läste i NWT 6/2 om stålplattorna på älvpromenaden vid Museigatan som bevisligen orsakat att personer halkat och ramlat.

Jag blir mycket förvånad över svaren från kommunens tjänsteman.

Den intervjuade hävdar att mönstrade plattor ”skulle kunna leda till risker för skador på cykeldäcken”. Hur ser sådana mönster ut?

Om det stämmer att mönster i plattor utgör en risk för cykeldäck, då kan man plocka bort samtliga markeringar som hjälper synskadade vid korsningar. Dessa plattor är nämligen mönstrade just för att de ska kunna hjälpa till vid synnedsättning eller andra funktionshinder.

Ett mönster i en blank platta kommer dessutom att ge den eftersökta blänkande effekten man var ute efter när plattorna monterades (det ska ju glittra likt vattnet). Tjänstemannen påstår sedan, med viss sanning, att det alltid är problem med isfläckar vintertid men skillnaden här är, att det är kommunen som har konstruerat halkrisken.

Varje person som halkar på dessa fläckar kan därmed kräva skadestånd från kommunen med hänvisning till att de har skapat risken.

Kommuner och andra väghållare är skyldiga att se till att områden där allmänheten vistas inte utgör en större fara än nödvändigt och om man vet om att det är en anmäld fara eller skada är man skyldig att inom rimlig tid rätta till felet (jämför ”potthål” i vägbanan som skadar en bil). Det här är samma typ av brist på att rätta till ett farligt område.

Samma typ av platta ligger som en markering där ”Sandgrundsparken” startar. Skillnaden här är, att den är så stor att den syns och att den därmed utgör en något mindre fara för halkrisk. Det vore dock bra om även denna kunde bytas mot en räfflad platta.

Nu när kommunen är medveten om dessa två delar:

1) att det utgör en fara som kan undvikas om man bygger bort faran och

2) att personer som halkar och skadar sig kan kräva skadestånd, då är det läge att åtgärda problemet.

Anders Halvarsson

”Ingen har lyssnat och ingen lyssnar”

Fredagens insändare ”Räven halkar över isen” och lördagens artikel i NWT om Museigatans hala stålplattor irriterar är samma ämne som vi har skrivit om tidigare i NWT och riktat direkt till kommunen.

Jag bor på Museigatan och har följt hela processen med ombyggnaden till det som kallas Älvpromenaden som blev klar för mer än två år sedan.

Många människor går eller cyklar och rör sig på gatan året runt – ibland rena ströget. Vi ser också dagligen folk som halkar. Ofta blir jag, som är äldre, varnad av andra obekanta gående att jag ska akta mig för de blanka plattorna. ”Jag har just halkat” säger folk till mig.

Under tiden bygget pågick hörde vi av oss på olika sätt till kommunen och när vi fick se alla silverplattor var vi bestämt emot detta eftersom vi förutsåg halkrisken. Enhetschefen på kommunen hade redan då sitt svar klart, att de inte hade några planer att ändra beläggningen.

Det här är en miljö som vi är beroende av dagligen när vi färdas till och från bostaden liksom på vår fritid och andra människors fritid när vi rör oss här.

Ingen har lyssnat på oss, ingen lyssnar nu heller.

Att plattorna är livsfarliga som grannen säger i NWT, är helt rätt. En person som halkar, bryter benen, blir liggande en period, får lunginflammation och dör - är inget ovanligt förlopp.

Jag håller med grannarna i artikeln: Vi har tröttnat! Kommunen måste höra vad vi säger och göra en förändring! Det går! Om man vill!

Anna-Lena Arnell

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.