Med golfsving på månen

Signerat
PUBLICERAD:
Spåren efter MET leder till månlandaren.
Foto: Apollo 14/NASA

Apolloprojektet

Apollo 13. Efter olyckan med Apollo 13 hängde nu månprogrammets framtid på att inga större missöden inträffade med Apollo 14. Och så blev det också.

Utredningen efter Apollo 13, och de förändringar som krävdes, gjorde att uppskjutningen av Apollo 14 fördröjdes. Nästan 10 månader förflöt innan Saturnus V-raketen med Apollo 14 kunde skjutas upp från Kennedy Space Center den 31 januari 1971. Befälhavare ombord var den gamle veteranen Alan B Shepard, som hunnit bli 47 år gammal.

Det var inte självklart att det skulle bli så. Tio år tidigare hade den tidigare flygaren från amerikanska flottan skrivit historia som den förste amerikanen i rymden, men hans Mercurykapsel Freedom 7 hade bara gjort ett 15 minuter långt rymdskutt och aldrig gått i omloppsbana. Sedan gick hans astronautkarriär i stå när han på grund av en öronsjukdom fick flygförbud. Shepard blev istället chef för astronautkontoret efter Deke Slayton, en annan astronaut som på grund av sjukdom inte heller fick flyga.

Men skam den som ger sig, och Shepard var ambitiös. Han genomgick en experimentell öronkirurgi som fixade problemet så han fick flyga igen, och blev befälhavare på Apollo 14. Först var det tänkt att han skulle ha fått Apollo 13, men Nasa-cheferna tyckte han behövde mer träning efter sin långa bortovaro. Hans besättning blev nykomlingarna Stu Roosa som pilot för kommandomodulen och Edgar Mitchell som månlandarpilot.

Målet den här gången var Fra Mauro-området på månens högländer som Apollo 13 annars skulle ha besökt först. Av någon outgrundlig anledning så hade Apollokapseln, döpt till Kitty Hawk, problem med att docka med månlandaren Antares. Först vid Roosas sjätte försök slöt sig dockningsmekanismen och färden kunde fortsätta.

Den 5 februari gick de in i omloppsbana kring månen. För första gången var det kommando- och servicemodulen som förde ned månlandaren i en lägre bana innan urdockningen. Detta för att spara bränsle och ge månlandaren större marginaler för att hitta en lämplig landningsplats.

Under landningen uppstod dock en serie problem. Varningslampan för abort lyste, och under nedfärden kunde datorn ha satt i gång ett automatiskt avbrytande. Förmodligen var det en bit lödmetall som kommit loss och inverkade på instrumenten. Snabbt fick programmerarna vid MIT-universitetet hitta ett sätt att kringgå varningssystemet och skicka upp instruktionerna till Shepard och Mitchell, med några minuter tillgodo. Sedan ville landningsradarn inte starta, men där hjälpte det gamla tricket att stänga av och sätta på den igen.

Till sist så kunde Antares landa, och det blev faktiskt den månlandning som skedde med störst precision. Det var likadant med Kitty Hawks landning i Stilla havet fyra dagar senare. Apollo 14 blev det sista så kallade H-uppdraget. Kommande månfärder skulle klassificeras som J-uppdrag, vilket innebar längre vistelser med utökad aktionsradie.

Shepard och Mitchell gjorde två månpromenader. Den första ägnades mest åt att sätta upp de olika instrumenten i experimentpaketet ALSEP och den amerikanska flaggan och samla prover i närheten av landningsplatsen, samt förbereda nästa dags expedition. Bland annat tog de fram en mindre tvåhjulig vagn, MET, för förvaring av verktyg och månprover.

Den 6 februari, för precis 50 år sedan i dag, gav de sig av längre bort från månlandaren än tidigare astronauter varit. Målet var kanten på Cone-kratern, som låg en dryg kilometer bort, där man hoppades hitta material som kastats upp från det meteoritnedslag som bildat kratern, och som kunde avslöja höglandets sammansättning. Men det var lättare sagt än gjort.

Marken de gick på var betydligt mer backig än man trott från tidigare fotografier, det var oerhört svårt att bedöma avstånd och skiftande skuggor spelade astronauterna spratt. Kraterranden låg också ungefär 90 meter högre upp. Vagnen de drog med sig hade dessutom svårt i den steniga terrängen. De blev helt enkelt utmattade och desorienterade, och hade svårt att veta hur nära de egentligen var kraterns kant. Tiden gick och i frustration fick man ge upp försöket. Senare analyser skulle visa att de då bara var kanske 20 meter från målet.

Innan de gick in i månlandaren igen så tog den entusiastiske golfspelaren Shepard fram något han förberett under lång tid. Han monterade änden av en järnsexa på ett spröt och tog fram två golfbollar och började svinga. Till sist så fick han in slagen. "Miles and miles and miles", som han sade. Nåja, så långt blev det inte, men 37 meter är inte fy skam för ett golfslag med en hand i en otymplig rymddräkt på månen.

Återfärden blev odramatisk och då passade Mitchell på att göra ett icke-auktoriserat experiment i tankeöverföring med några personer på Jorden. Mitchell hade redan börjat influeras av parapsykologi och skulle sedan göra det till en karriär. Han skulle också komma att påstå att vi fått besök av utomjordingar.

Geologerna hemma på Jorden var mindre nöjda med Apollo 14. Shepard och Mitchell hade varit slarviga i sin dokumentation och inte tagit arbetet på tillräckligt stort allvar enligt kritikerna. De fick ändå med sig stenbumlingen Big Bertha, som senare skulle visa sig komma från Jorden är därmed den äldsta kända jordstenen vi har. Det säger också en hel del.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)

Apollo 12: Precisionslandning i Stormarnas ocean (16/11 2019)

Apollo 13: Houston, vi har fått ett problem! (11/4 2020)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.