I över ett kvarts sekel har Foo Fighters verkat och levererat i rock’n’rollens tjänst – ständigt på en nivå över medel. Album nummer tio har legat på pandemivila i ett års tid, men även en nyhet kan bli en icke-nyhet om en väntar för länge.
Jag gillar det jag hör, en dynamisk samling låtar som spretar tilltalande och där varje spår har ett unikt karaktärsdrag vilket gör att hållbarheten förlängs betydligt. Det är en bergochdalbanafärd i dur kantad av fräna riff och en ljudbildsspridning som gör att man omedvetet söker efter ”det låter precis som”-referenser. Tuffast är såklart andrasingeln No son of mine som enligt den sjungande gitarristen är en hyllning till den store Lemmy Kilmister. Vill också nämna titelspåret som är ett rockigt möte mellan David Bowie och Duran Duran på ett cocktailparty 1985.
Värmlandsättlingen Nils Lofgren i stor intervju: "Skulle turnera med både Young och Springsteen"Ännu en gång bevisar Foo Fighters sin storhet. Det är bara att luta sig tillbaka och låta rocken smitta – för det gör den.
Bästa låt: No son of mine