Melloaktuella Kristinehamnaren: "Ska bli bäst i Sverige"

Nu drar Melodifestivalen igång och bakom Kadiatou, den artist som är först ut i tävlingen, står Kristinehamnaren Fernando Carabalí. Han är hennes manager och utöver det jobbet är han aktuell med flera tv-projekt i utlandet.

Dessutom har han en internationell proffskarriär som fotbollsspelare bakom sig.

NWT möter en spretig mångsysslare som vill bli bäst i Sverige.

När Fernando Carabalí först hör av sig språkar vi om en eventuell intervju med artisten Kadiatou. Hon slutade på andra plats i talangsåpan "Idol" 2018 och ställer nu upp i Melodifestivalen för första gången. Fernando Carabalí har fått uppdraget att vara hennes manager. Hans dialekt avslöjar hans värmländska bakgrund och det visar sig att han har växt upp på Djurgården i Kristinehamn. Tiden är knapp så vi får avsluta samtalet och bestämmer att vi ska höras några dagar senare, då kommer Fernando att vara i Tanzania för att sälja in tre tv-produktioner. Men tekniken strular, vi når inte varandra och får skjuta upp intervjun ytterligare en gång.

När vi sedan väl hörs vecklas ett brokigt liv upp. Fernando Carabalí är stand up-komiker. Han är också skådespelare och manusförfattare – för några år sedan skrev han och gjorde huvudrollen i komedin "Värmlänningen" som visades på utvalda biografer runt om i landet. Där spelar han lantisen som kommer till Stockholm, upplägget är lånat från Eddie Murphy-filmen "En prins i New York".

När pandemin gjorde sitt intåg förberedde sig Fernando Carabalí som bäst inför roller i två filmer och en tv-serie. Allt föll bort.

– Jag hade just kommit tillbaka från Uganda när corona bröt ut, berättar han.

– Där hade gjort en pilotfilm för en action-serie jag jobbar med som heter "Sao Sao and Jaggwe". Den handlar om två poliser som kämpar mot human trafficking, sexhandel.

Han ber nästan direkt om ursäkt för att det kommer att bli en krokig berättelse, "Hoppas du kan få i hop en text om allt det här".

Två säsonger i Belgien

Fernando Carabalí är född i Colombia, adopterades sex månader gammal och kom till Uddevalla där hans pappa arbetade som yrkesmilitär. När Fernando skulle började första klass fick hans far tjänst på regementet A9 i Kristinehamn. Han har flera syskon som alla bor kvar i Värmland.

– Från början var mitt mål i livet att bli fotbollsproffs. Jag spelade i IFK Kristinehamn, IFK Ölme och med Bäckhammar. Under gymnasiet blev satsningen mer fokuserad, jag fick provspela för den belgiska klubben Hoogstraten VV.

Han kom att spela två säsonger i Belgien, klubben var i den tredje divisionen och spelnivån jämför Fernando med den svenska Superettan. Med ett skratt erkänner han att hans talang som fotbollsspelare var begränsad, hans styrka låg i övertygelsen om att lyckas.

– Jag hade ett jäkla pannben, helt enkelt. Att misslyckas fanns inte på kartan. Men jag fick faktiskt provspela för ett annat Belgiskt lag som låg i första divisionen, men i samma veva förlorade Belgien tidigt i ett EM och förlusten förklarades med att det var få inhemska spelare i ligan. Så det var nästan omöjligt att få kontrakt som utländsk spelare. Jag fick åka hem.

Under de följande två åren spelade han med flera Stockholmslag.

– Sedan fick jag chansen i Oman, spelade med laget Al-Seeb Club. Vilka kulturkrockar det blev! Jag gjorde bort mig väldigt många gånger. Bland annat första gången vi skulle duscha efter träning. Jag är ju van att vara naken, men så funkade det inte där. När jag kom ut från duschen hade alla andra gått. De tyckte jag betedde mig väldigt konstigt. Där skulle man ha kalsonger på sig när man duschade.

Trots de många krockarna ser han tillbaka på tiden i Oman med sköna, kanske framförallt varma, minnen – temperaturen på planen kunde sträcka sig upp mot 34 grader trots att matcherna spelades kvällstid.

– Efter Oman kände jag att det fick vara slut med fotbollen. Jag fick inget nytt kontrakt och det var en väldigt tung tid, jag hamnade i en djup depression. Från att ha tränat två, tre gånger om dagen låg jag i fosterställning och grät. Till slut insåg jag att jag var tvungen att dra igång någonting, komma tillbaka till livet.

"Väldigt tävlingsinriktad"

Redan som 16-åring hade Fernando Carabalí stått på en scen och försökt vara rolig i talangtävlingen GT-skrattet. Han blev sur och besviken efter en andraplats och slog tankarna på en scenkarriär ur hågen.

– Men efter fotbollen kändes det som något jag borde plocka upp igen. Jag hörde av mig till komikerna Janne Westerlund och Özz Nûjen, gjorde några testuppträdande på stand up-klubben Big Ben i Stockholm. Janne hjälpte mig, han blev som en mentor. Det var som ståuppare jag för första gången i livet kände att jag hade talang för något.

Men hur kom det sig att du sökte dig till humorn från början?

– Det var mamma som tyckte jag skulle vara med i GT-skrattet. Hon tyckte det var något för mig. Under hela skolgången var jag med i olika teatersammanhang, så jag hade viss scenerfarenhet. Men det handlade aldrig om humor. Men jag är väldigt tävlingsinriktad, när jag väl började med stand up blev mitt mål direkt att jag skulle vara Sveriges roligaste och bästa innan jag fyllt 40. Nu när jag har börjat skådespela gäller samma sak där – jag ska bli bäst. Jag har tre år på mig. Kanske att corona kommer att sinka mig något.

Han nämner Johan Glans och Eddie Murphy som humoristiska förebilder.

– Jag vill nå alla, oavsett ålder, etnicitet, religion och kön. Alla ska garva, från 13-åringen som är lite för cool för att skratta till de som likt min pappa är 70-plus. Jag är bred i min humor, om jag underhåller tio eller tusen så ska inte ett öga vara torrt efter att man sett min show. Ingen byxa heller.

Varför började du skådespela?

– Jag kände att det skulle passa mig. Det första jag gjorde var en reklamfilm, det gav mig mersmak. Men de roller jag erbjöds var bara som skurkar, negativa personer. Roller som inte intresserar mig. Det var anledningen till att jag började skapa egna film- och tv-projekt. För att skapa möjligheter åt mig själv.

Den första filmen han gjorde var "Mi amor!" 2017.

– Sedan gjorde jag "Värmlänningen". Det började med att jag blev uppmanad att dra på värmländskan i min stand up. Jag vill inte göra narr av Värmland, men jag har förstått att många tycker att det är kul när en brun kille pratar bred värmländska. Jag driver med fördomarna, värmlänningar skrattar lika mycket som andra åt mina skämt.

Matlagningsprogram

Rollerna för en svart man i svenska film- och tv-produktioner är få, berättar Fernando Carabalí. Det är en av anledningarna till att han sökt sig till länder som Uganda och Tanzania för att hitta uppdrag.

– När jag var i Uganda förra året gjorde jag inte bara actionfilmen, jag var även konferencier för landets hiphopgala. Där träffade jag Navio Kigozi, som är en av Östafrikas största rappare. Jag blev hans manager.

Det var genom arbetet med att promota Navio Kigozi till afrikanska radio- och tvstationer som han började knyta kontakter i bland annat Tanzania.

– Samtidigt som jag presenterade Navio, presenterade jag mina egna projekt. Två tv-serier, ett matlagningsprogram och en reality-serie har jag utvecklat, det var de som jag presentera för tv-branschen i Tanzania tidigare.

Till en början verkade samtliga projekt få luft under vingarna, men en viss språkförbistring har grusat maskineriet.

– Jag utgick från att alla program kunde göras på engelska. Men 98 procent av befolkningen pratar swahili. Men i stället för att ge upp så har jag börjat lära mig språket. Det ger mig en publik på över 100 miljoner människor. Jag har faktiskt gjort ett kort matlagningsprogram på swahili redan. En av tv-serierna ska börja spelas in till sommaren.

Alla de här projekten, plus din roll som manager för Kadiatou, hur ska du hinna med allt?

– Det finns 24 timmar på varje dygn, det räcker.

Hur kom det sig att du började jobba med Kadiatou?

– Hennes mamma kontaktade mig. Kadiatous syster är gift med Navio, rapparen. Allt hänger ihop! När jag började lyssna på hennes musik blev jag förvånad över att hon inte redan var en etablerad världsstjärna. Rösten, karisman – hon har allt.

Alla saker du jobbar med, det spretar åt olika håll. Vad är det som får dig att gå in i alla olika projekten?

– Jag är genuint intresserad av människor. Vid sidan av allt har jag jobbat som säljare under många år, det vässar den sociala kompetensen. Jag har sålt allt från kalsonger och Bamsetidningar till att sluta avtal med miljonbelopp. Mitt liv har varit en lärorik resa.

”Melodifestivalen” inleds på lördag, den 6 februari.