Synen på döden har förändrats – hur en borgerlig begravning kan vara

Jane Larssons svärfar brukade säga: “Ni unga ni kan dö ni, men vi gamla, vi skall dö vi.” När hennes egen pappa låg på dödsbädden på Visby sjukhus satt hon och hennes bror vid hans sida. Sjukhuset i Visby ligger i hamnen och måsarna skränande konstant utanför fönstret. Men helt plötsligt blev de tysta. Då såg syskonen på varandra och sa “Nu har han somnat in.”

– Att dö är något utav livet. Vi har under så många år levt långt ifrån döden. När mormor levde dog de oftast hemma och låg kvar hemma ett tag. Idag dör många på institution och boende, väldigt långt ifrån familj, släkt och vänner. Döden är en livsföreteelse som vi människor håller ifrån oss, säger hon.

Ljusets kapells höga tak reser sig mot himlen och dagsljuset faller in genom fönstren. Det är här som Jane Larsson håller i borgerliga begravningar, ceremonier som kan se väldigt olika ut beroende på önskemål.

Redan 1926 så tillät lagen borgerliga begravningar i Sverige. Men det är först på senare år som det blivit vanligare.

– Jag tror att det går hand i hand med att det är fler som går ur kyrkan. Är man inte med i Svenska kyrkan så är inte den kyrkliga begravningen tillgänglig för en. Jag har varit med om familjer som inte visste att personen gått ur kyrkan och som måste göra en borgerlig begravning, men som sagt efteråt att det blev riktigt bra. Det är många som tror att man inte får ha en borgerlig begravning om man är med i Svenska kyrkan, men några sådana hinder finns inte, säger Jane Larsson.

Hon har förrättat borgerliga begravningar i ungefär åtta år och har samarbete med Bolins begravningsbyrå. Egentligen behöver det inte vara någon större skillnad på en borgerlig begravning och på en kyrklig.

– Den enda skillnaden är den religiösa ceremonin som prästerna gör. Det är ingen skillnad på sorgen. I kapellet sker också begravningar med kyrkans präster och det händer att vi möts i dörren. Men jag är inte representant för kyrkan, utan en privatperson, säger hon.

Det kan vara en anhörig eller vän till den som gått bort som leder en borgerlig begravning, eller så kan man få hjälp av sin begravningsbyrå med en borgerlig officiant.

Levnadshistorien

När Jane Larsson träffar de anhöriga till den avlidne så brukar hon ge ett par förslag. Den ena är att ha tre tända stockljus vid kistan eller urnan. Ljusen symboliserar vägledning från det här livet till efterlivet. Hon brukar också fråga om familjen vill ha klockringning i början och slutet.

– Men det är valfritt, säger hon.

Innan ceremonin är samtalen med familjen viktiga. Då går de tillsammans igenom personens levnadshistoria.

– Det kan ta lite tid för så länge som man lever och umgås med människor så tänker man inte på allt som en människa som är högt upp i åren har gjort.

Det kan behövas några kontakter med fler släktingar för att hjälpa till att sätta ihop levnadshistorien som tillsammans med musiken brukar vara det viktigaste under själva ceremonin. Jane Larsson uppfattning är att musiken är det som anhöriga oftast värdesätter högst av ceremonins inslag.

– Det är väldigt viktigt att man har rätt musik under begravningen och att man får lov att spela de musikstycken som man tycker är viktiga. Det kan också vara att man vill sjunga en psalm, det finns inga sådana begränsningar.

Hur begravningen byggs upp kan vara olika, men inledningsvis så hälsar Jane Larsson deltagarna välkomna till ceremonin.

– Sedan är det ett musikstycke, någon läser en dikt och ibland vill någon i familjen berätta om personen. Jag hade en familj där båda barnbarnen var otroligt duktiga musikaliskt och sjöng för sin anhörige. Det var helt fantastiskt. Jag hade en annan begravning där personen var duktig på att sjunga själv och som hade spelat in skivor. Familjen ville att personen skulle sjunga sin älsklingslåt. Det blev extra känsligt för alla närvarande, men oerhört fint på alla vis.

Avsked

Jane Larsson menar att avskedet är viktigt för de anhörigas sorgeprocess. Men det är ändå viktigt att ceremonin inte blir allt för tung av sorg och elände.

– Ofta vill man ha ett avsked som inte är för tungt och sorgesamt, där man känner att man gjort något gott för den personen som gått bort. Där man kan gå därifrån och ändå känna att det blev fint och att det finns hopp trots att det är sorgligt.

Hon betonar att det inte finns något rätt eller fel vid en borgerlig begravning, så länge det är moraliskt och inom lagens ramar. Trots att den borgerliga begravningen tillåter utsvängningar som normalt inte sker i kyrkan märker Jane Larsson att traditionen från kyrkans begravningar gärna följer med in i den borgerliga ceremonin.

– Det blir en blandning mellan gamla, religiösa ceremonier och nya. Som var vi ska sitta, längst fram, till höger eller vänster? Det sitter fortfarande kvar och jag tror det är viktigt med den blandningen.

Tidiga dödsfall

Det har hänt att Jane Larsson förrättat begravningar där den avlidne dött i förtid, antingen av sjukdom, olycka eller genom självmord. På de begravningarna finns det en annan typ av sorg än om personen som dött varit gammal.

– Någon som man tycker har gått bort i unga år som hade så mycket kvar att ge, där är sorgen i familjen mycket starkare än om det är en mycket gammal person som varit sjuk länge. Då kan familjen säga att även om det är sorgligt så kan de förstå det och personen slipper sjukdom och smärta. När en yngre person gått bort på grund av sjukdom så känns det mer orättvist. Sedan är det sorgligt med de som tagit sina egna liv. Då finns det en annan typ av djup sorg i familjen.

När personen har dött genom självmord så kan familjen bära mycket skuld över att det skett.

– Det är väldigt tungt för familjen, där man kanske önskar och velat att mycket skulle vara annorlunda. Att man skulle sett, hört och förstått. När man pratar om begravningar ser man oftast framför sig en äldre person som gått bort, inte en yngre eller personer som gått bort genom självmord. Det är inte ofta, men det händer och det är sorgligt.

I sin roll som förrättare möter hon ofta anhöriga som bär på ett dåligt samvete.

– När man sitter och pratar med dem så säger de “Jag borde ha gjort, jag borde ha sagt, jag borde ha varit”. Man har dåligt samvete för massa saker. Sorgen och det dåliga samvetet finns oavsett om personen varit sjuk länge eller om det är ett hastigt dödsfall. Jag tror att det är något som ingår i sorgen, också ett sätt att önska att personen fortfarande fanns kvar.

Behöver ta tid

Även om det inte finns något som är rätt eller fel kring begravningar känner Jane Larsson att det är en typ av minnesstund som inte får hastas igenom.

– Jag tror att risken i dagens samhälle är att man bara sveper över en begravning. Så får det inte vara. Det ska faktiskt vara en minnesceremoni där man kommer ihåg människan och där man blir påmind om vad som varit och att man får vara glad över att man lyckats göra ett fint avslut.

– Dem jag pratat med som är i sorg har många gånger beskrivit att de inte riktigt förstått att personen är borta förrän själva ceremonin är färdig. Då kommer den andra vågen av sorg för då är det liksom avslutat och det är därför jag tror att avslutet är så viktigt. I vår stressade tid idag när allt ska gå fort och inget får störa så tror jag att det är ännu viktigare.

Ofta brukar hennes borgerliga ceremonier ta mellan 30 och 45 minuter. Jane Larsson tror också att det är viktigt att begravnings ceremonin är tillåtande.

– Jag har en minnesbild av en mamma som var alldeles förtvivlad när en farförälder skulle begravas. Hon hade en liten tjej på kanske tre år som fått nya gummistövlar som hon vägrade att ta av sig. Dem satt hon och gungade med och reste sig upp och trampade runt och mamman skämdes eftersom hon inte satt still. Men det fanns en ljusglimt i det här också. Det var få som inte klarade av att vara allvarliga, utan många drog på munnen till slut.