Miljöpartiets i helgen nyvalda språkrör Märta Stenevi har en rejäl uppförsbacke framför sig. Inte bara är hon i stort sett okänd för svenska folket, samma folk är också ytterst skeptiska till och saknar förtroende för Miljöpartiets politik.
Märta Stenevi hade visserligen några utmanare till rörposten, och det är alltid svårt att veta vad miljöpartister kan får för sig, men hon fick en betryggande majoritet på partiets extrakongress, som av smittskyddsskäl hölls digitalt. Politiskt står hon inte för något nytt, utan är fast i den rödgröna mylla åtminstone flertalet partiaktiva verkar trivas i. Att väljarna gör andra bedömningar är en annan sak.
En tumregel i politiken är att småpartier borde försöka koncentrera sig på ett fåtal sakfrågor där de har högt förtroende. Att ha politisk bredd är något som större partier har råd med. Visserligen måste också mindre partier hålla sig med en politik för många områden, men när det gäller att föra ut sitt budskap till väljarna så är det bättre att föra ut några få. Det var också den bedömning som Miljöpartiets egen valanalys gjorde.
Ändå så stod Stenevi där och lovade att partiet skall breddas till nya områden, som äldreomsorg, sjukvård, fördelningspolitik och mot sociala orättvisor. Det är ju modigt av henne, men det är svårt att se hur det skall kunna lyfta partiet, som fick 4,4 procent i valet 2018 och som legat både över och under fyraprocentsspärren i opinionsmätningar sedan dess. Enligt Sifos senaste sammanvägning ligger MP nu på 3,8 procent.
Logiken säger då att de snarare borde satsa på miljö- och klimatfrågan, som är i ropet nu och som lyfta flera europeiska gröna partier. Men där är Miljöpartiets problem att väljarna inte har så stort förtroende för dem där heller, och det beror inte enbart på att även alla andra partier skaffat sig en tydlig miljöpolitik. Inför valet tyckte till exempel Naturskyddsföreningen (vad nu deras åsikter kan vara värda) att Vänsterpartiet hade bättre miljöpolitik.
Väljarna märker att det mest handlar om skadlig symbolpolitik när MP får bestämma. Vi har till exempel fått de kontraproduktiva skatterna på plast, främst symboliserat i butikernas plastbärkassar, liksom kemikalieskatterna på kläder och hemelektronik. Deras bilfientlighet är omvittnad och faller inte väl ut på den landsbygd de säger sig vilja värna. Snurrig vindkraftsvurm och i förtid stängda kärnkraftsreaktorer riskerar leda till elbrist och inställda investeringar. Och så vidare.
Att Miljöpartiet också är ett uttalat migrationsliberalt parti, som tvingar regeringen framför sig i migrationspolitiken, är också ett opinionsmässigt sänke. En hel del socialdemokrater upplever det nog som besvärligt att i den frågan tampas med MP i regeringen och sedan med Centern utanför.
Det är för tidigt att säga hur väl Stenevi kommer att "gå genom rutan", men att ha förhållandevis anonyma språkrör är faktiskt en av partiets grundidéer. Maria Wetterstrands och Peter Erikssons popularitet var undantaget. Ett språkrör skall just vara det, någon som talar om för omvärlden vad partiet vill. Att medielogiken inte fungerar så är en annan sak. Sedan bör man komma ihåg att bara för att man är profilerad så betyder det inte vara något positivt. Det räcker med att nämna namn som Per Gahrton och Gustav Fridolin.