Högt pris för politisk kyla

Ledare
PUBLICERAD:
Kylig energipolitik.
Foto: Ulf Palm/ TT
I måndags slog elpriset nytt rekord denna kalla vinter, och detta en månad efter att vi i förtid och helt i onödan stängt ned ännu en kärnkraftsreaktor i Ringhals. Samtidigt importeras nu el ungefär motsvarande det som Ringhals 1 producerade.

Denna utveckling borde inte komma som en överraskning. Vi lever i ett land i norr där det emellanåt kan bli rejält kallt. Ändå så verkar beslutsfattarna antingen tagna på sängen eller också så avfärdas problemet med allehanda ursäkter. Det kommer nog att låta annorlunda framöver då det kan bli aktuellt med partiella och manuella nedstängningar av elnätet för att klara belastningen. Men då är det så dags.

Under de kallaste måndagstimmarna var behovet så stort att elpriset femdubblades. Till och med i norra Sverige slogs det rekord – så högt hade priset inte varit där på två år. Annars brukar det ju heta att Sverige totalt har balans mellan produktion och konsumtion eftersom mycket av elen produceras i norr men konsumeras i söder. Vi har hittills klarat oss genom elimport från polska kolkraftverk, och i Karlshamn finns ett oljeeldat kraftverk från den så kallade effektreserven i beredskap. Samma kraftverk som i somras (!) fick startas upp på grund av elbrist.

Sedan den förtida avvecklingen av flera kärnkraftsreaktorer, senast alltså Ringhals 1 vid årsskiftet, har vi fått en obalans i det svenska elsystemet. Vattenkraften produceras huvudsakligen i norr, men överföringskapaciteten till söder är begränsad. Den borde förstås byggas ut, men det kommer att kosta pengar och ta tid – med alla tillståndsprocesser räknar man med minst bortåt 10 år. Det hjälper oss inte här och nu.

Dessvärre har kortsiktighet och önsketänkande länge kännetecknat svensk energipolitik. Vi har subventionerat utbyggnaden av sol- och vindkraft, vars effektivitet inte kommer i närheten av kärnkraften, och som dessutom är extremt väderberoende. Nu när det är kallt och inte blåser har vi föga glädje av de vindsnurror som förfular landskapet.

Det talas mycket om den framtida elektrifieringen av samhället som en väg bort från vårt beroende av fossila bränslen. Men hur skall elen till våra elbilar produceras när fordonsflottan ställer om? Eller den tunga industrin som skall övergå till elkraft? Bara den fossilfria nya ståltillverkningen som regeringen skryter med kommer att sluka enorma mängder el som vi inte har, och som vi inte planerat för skall komma heller.

Utan en trygg elförsörjning som kommer det inte bara att bli produktionsbortfall. Blotta osäkerheten om det ens går att ha pålitliga leveranser inte bara kommer att, utan har redan inneburit, uteblivna investeringar. Det påverkar hela samhällsekonomin negativt när vi går miste om arbetstillfällen och skatteintäkter.

Vad borde då göras? Framförallt måste problemet erkännas, men regeringen fortsätter att ducka. Om det sker mot bättre vetande låter vara osagt. En del socialdemokrater torde veta vad det handlar om, men om miljöpartisterna finns inget hopp.

Sedan borde snarast påbörjas planering för att bygga ny kärnkraft, men även det tar tid och i väntan på det måste det undersökas om det inte går att återstarta de reaktorer som redan hunnit stängas, framför allt då i Ringhals. Det hela brådskar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.