Den gamla gröna högern

Signerat
PUBLICERAD:
I dag ser vi hur det inom borgerligheten, kanske särskilt Moderaterna, har börjat uppstå en skepsis mot en ogästvänlig stadsutformning. På miljöområdet görs också vissa simtag, som en satsning på rena vatten i årets skuggbudget, skriver Edvard Hollertz. (På bilden Anders Björck 1979.)
Foto: Lennart Nygren/TT
Dagens miljöaktivister utmålar allt för ofta privata markägare som onda och myndigheter som goda. Precis motsatsen till hur det var när Björck höll sitt tal i Gimo, skriver Edvard Hollertz.

År 1968 var ett revolutionernas år för vänstern. I Paris inleddes studentrevolten och i Stockholm ockuperades kårhuset. Men den kraftfulla miljöpolitiken stod vid tiden dåvarande Högern för.

Det tidigare språkröret för Miljöpartiet, Birger Schlaug, skriver på sin hemsida om att miljö- och naturfrågorna en gång i tiden var förknippade med högern. Som exempel tar Schlaug ett tal av Anders Björck, som senare skulle bli moderat försvarsminister bland mycket annat.

I uppländska Gimo, dit Högerpartiet och dagens Moderaterna återkommande har vallfärdat för kurser och stämmor, sade Björck år 1968: "Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Vad har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga och fiska, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser?”

En del av hans funderingar skulle i dag kunna placeras som hemmahörande i Miljöpartiet: ”Vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Borgerliga företeelser, likt Naturskyddsföreningen, har blivit allt mer vänsteranstrukna. Miljöpolitiken beskrivs allt oftare som vänsterbetonad.

En viktig orsak till att klimat- och miljöfrågorna uppfattas som vänster lär vara det åtgärdspaket som så ofta följer med det. Inom naturskyddet är verktygen expropriation och program för att öka allmänhetens bestämmanderätt över privat mark.

Dagens miljöaktivister utmålar allt för ofta privata markägare som onda och myndigheter som goda. Precis motsatsen till hur det var när Björck höll sitt tal i Gimo. På 1950-, 60- och 70-talet var det egensinniga markägare som stretade emot statliga idéer om jättehyggen och hormoslyrbesprutning. Äganderätten erkändes som garanten för en rik natur. Staten stod för stordrift och rovdrift av vår natur.

När Gösta Bohman år 1970 valdes till M-ledare levde bevarandetanken stark. Han hade gjort sig ett namn som motståndare till stadsomvandlingen i Stockholm, som raserade gamla stenhus och sågade ner parkernas lövträd. Bohman hade likaså ett genuint naturintresse. Hans utblickspunkt fanns i skärgården.

I dag ser vi hur det inom borgerligheten, kanske särskilt Moderaterna, har börjat uppstå en skepsis mot en ogästvänlig stadsutformning. På miljöområdet görs också vissa simtag, som en satsning på rena vatten i årets skuggbudget. Men fortsatt saknas i stort språket för en mörkblå miljöpolitik.

Det krävs ett allvarligt alternativ till den rödfärgade miljöpolitiken, som allt för ofta bygger på central styrning och statlig likriktning. Det finns ett mörkblått – eller är det blågrönt? – arv att återupptäcka.

Edvard Hollertz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.