Hyllade Tribulation: "Arvika har präglat oss som band"

Det förra albumet belönades med en Grammis för bästa hårdrock, nu följer Arvikas metalpionjärer Tribulation upp succén med "Where the Gloom Becomes Sound". En skiva som markerar både ett avslut och en nystart.

NWT pratar om småstadens betydelse, Iron Maiden och familjelivet med Adam Zaars.

"Det är som mörkast innan gryningen" sjunger Tribulations sångare Johannes Andersson i låten "In Remembrance" som inleder det nya albumet. Sammanflätande gitarrer skapar en tät, olycksbådande stämning och sagor som bottnar i mytologi, magi och det ockulta breder ut sig över albumets tio spår.

Det är i det esoteriska som bandet hittar näring till både sitt bildspråk och drivet i musiken.

– Vi bygger en sagovärld, börjar Adam Zaars, låtskrivare och gitarrist.

– Att försöka beskriva den är inte så enkelt, i början kom allt så självklart. Då behövde vi aldrig tänka efter varför vi gjorde saker på sättet vi gjorde det. Vi drevs av instinkt.

Instinkten finns fortfarande kvar, men med åren har han blivit mer analytisk.

– Nu förknippar jag vår sagovärld med en idé om ett avförtrollat, sekulariserat samhälle. I Sverige, världens mest sekulära land, blir allt det där extra påtagligt. Driften att ge sig in i andra världar – vare sig det är mytologi eller Tolkien – har alltid funnits hos oss. Vi har alltid fascinerats av det stora äventyret. Nu när jag har blivit lite äldre, ser jag att det var det som lockade in oss under våra tonår när bandet bildades.

Djupare in i sagovärlden

Metal och hårdrock är en inbjudande värld för både fantasi och berättande. Adam Zaars har sökt sig allt djupare in den värld bandet skapat över de fem albumen som gruppen släppt hittills.

– Jag studerar religionshistoria vid sidan av musiken. Det blir som att komma backstage, eller bakom kulisserna på en filminspelning, där allting blir avförtrollat. På ett sätt gör det skrivandet svårare för mig, men å andra sidan så skapar det samtidigt möjligheter att kliva ännu djupare in i den där sagovärlden. Några av låtarna på nya skivan handlar om faktiska myter, alltså myter som inte vi har skapat utan som finns.

Efter en kort tankepaus ger han ett exempel på saker som studierna har "avförtrollat".

– Ta begreppet ritual. Det kan låta spännande för vissa, farligt för andra. Det är ett ord som väcker tankar. Men för mig är det numera svårt att se något spännande i det eftersom det är något som större delen av världens befolkning ägnar sig åt dagligen. Inte särskilt spektakulärt. Eller exotiskt. Men i myterna finns det en spänning kvar, där finns också ett språk som passar bandet väldigt bra.

"Bara underhållning"

Sedan starten har Adam Zaars och barndomsvännen Jonathan Hultén delat på arbetet med musik och text. I höstas meddelade Jonathan att han valt att lämna bandet, ett beslut som var väldigt svårt att ta, berättade han för NWT:

"Många känslor på en gång. Just nu känns det både sorgligt och hoppfullt. Det måste landa lite mer, så att hjärnan hänger med hjärtat".

På det nya albumet har Jonathan skrivit merparten av låtarna och han medverkar på inspelningarna. Men numera har gitarristen Joseph Tholl axlat Hulténs plats.

– Vi skriver i regel musiken först, fortsätter Adam.

– Ofta känns musiken på ett visst sätt och så ger det låten ett texttema. Så var det till exempel med "Funeral Pyre" (begravningsbål i översättning, reds anm). Musiken kändes som eld, det fick bli en slags eld-låt. Både jag och Jonathan snubblade in på den känslan, utan att prata om det med varandra. Det var en eldig låt som fick en eldig text.

Ni verkar ha en intellektuell ingång till låtskrivandet, samtidigt som det till stor del är magkänslan som styr er?

– Ja, kanske. (funderar) Det är nog nästan helt och hållet känslan som styr. Det är mest när jag ska sätta ord på hur det går till som det blir akademiskt. Känslan som är det viktiga.

Helheten är såklart det centrala, men hur stor vikt lägger ni vid texterna?

– För min del är det viktigaste att texterna passar in, att de klär musiken. Det är klart de måste hålla en hög nivå, men samtidigt har vi ingenting vi måste berätta för folk. Vi vill inte omvända någon, vi har inga politiska budskap. För oss är målet att få skriva och spela in musik, vi känner att vi måste få göra det.

Den värld ni skapar bjuder in till eskapism, med musiken i lurar kliver man in som i en annan värld. Är det ett mål?

– Njae, kanske inte i sig. Folktro, myter, sägner och mer moderna saker som "Sagan om ringen" har alltid präglat och inspirerat oss. Visst är det en form av eskapism. Men samtidigt – oavsett hur seriösa vi än är med inspelningar eller konserter så är det "bara" underhållning för många. Och det är helt ok.

Det visuella har alltid varit väldigt centralt för er, inte minst live.

– Vi hade från allra första början inställningen att alla delar av bandet var viktiga. Inget lämnades åt slumpen och det är en attityd vi fortfarande har kvar. När jag och Jonathan hade bandet Hazard, innan Tribulation, minns jag att vi jobbade med ett omslag till en demo hur länge som helst. En demo som vi sedan inte ens släppte. Vi la ner mer tid på det där omslaget än på musiken.

Hur känns det att förlora en låtskrivarpartner som du arbetat med under så många år?

– Min första tanke när han berättade att han skulle sluta var att vi inte skulle fortsätta med bandet. Inte för att vi inte skulle klara av det, utan för att det skulle bli något helt annat utan honom. Något som inte var Tribulation. För mig är hans avhopp en stor grej på många sätt. Surt. Men i och med att Joseph ville vara med, så kände vi allihop att det kändes rätt att fortsätta.

Joseph är också från Arvika, var det viktigt att han delade samma bakgrund?

– Nej, viktigast var att det var någon som kände bandet ordentligt – både personligen och musikaliskt. Men det är klart att det är ett plus att han är från Arvika. Jag och Joseph startade vårt första band tillsammans när vi var 13. Vi spelade även tillsammans i Enforcer.

Joseph Tholl: “Det känns såklart skitkul att få lira med Tribulation. Ända Sedan Adam slutade i Enforcer 2011 har vi pratat om att göra musik ihop igen på ett eller annat sätt, men det har inte riktigt funnits tid på grund av turnéer och så vidare. Nu, tio år senare, är tiden dock inne”.

Tillbaka till Arvika

För ett halvår sedan flyttade Adam Zaars tillbaka till Arvika efter flera år i Stockholm. Familjelivet och bostadsmarknaden är några av anledningarna till att han sökt sig tillbaka till uppväxtstaden. En annan är närheten till naturen.

– Det känns speciellt att vara tillbaka, lite märkligt också eftersom jag inte kan träffa folk som vanligt, säger han och syftar på de rådande restriktionerna.

– Men jag har saknat närheten till skogen. Det enda jag gör nu är att ta skogspromenader med hunden. Jag kunde hyfsat enkelt ta mig ut i skogen även när jag bodde i Stockholm. Men det är inte samma sak som att gå ut i skogen här. I Stockholm är det alltid folk överallt. Oavsett tid på dygnet.

För några veckor sedan fick familjen tillökning, Adams 11-åriga son fick en lillasyster.

– Det är några år sedan jag gick igenom det här, så det känns nytt på flera sätt. Vi hade egentligen tänkt vara kvar i Stockholm lite längre, men med ett till barn i familjen behövde vi en större bostad.

Stunder med skogen som sällskap är något han värderar väldigt högt.

– Det kanske beror på att jag har varit storstadsbo så länge. Men jag vill minnas att det var så även när jag var yngre.

Tribulation bildades i en småstad och har sedan turnerat omfattande i både USA och Europa, på vilket sätt formades bandet av den bakgrunden?

– Under gymnasieåren var vi ett stort kompisgäng som umgicks mycket. Alla var inte inne på hårdrock, utan det fanns många olika musikaliska intressen. Vi spelade fotboll, festade och arrangerade spelningar tillsammans. När jag hälsade på vänner i Stockholm så upplevde jag att den där blandningen som var så självklar för oss, den fanns inte där. Där var det mer så att hårdrockarna bara var med hårdrockarna.

– Jag kan tänka mig att det formade oss som band i viss mån. Vi har alltid varit öppna för inspiration från alla ställen, inte bara från hårdrocken.

Det gav er en bredd?

– Ja, precis. Och det tror jag vi kan tacka småstaden för. Vi hade också tillgång till saker, som billiga replokaler. Det fanns möjligheter på ett annat sätt än det kanske hade funnits i en större stad.

Nämn något nytt som ni har tillfört er musik på nya albumet.

– Digitala trummor. Det har vi inte använt tidigare.

Om ni började som en mer renodlat death metalband låter den nya skivan mer som traditionell 80-talshårdrock, håller du med?

– Jo, så är det nog. Vi har alltid lyssnat väldigt mycket på den hårdrocken. Det känns oundvikligt att hamna där, de banden har vi växt upp med.

Nämn tre viktiga.

– Iron Maiden har varit viktigast för mig. Men även Judas Priest och Blue Öyster Cult. Den musiken har vi alltid lyssnat på parallellt med den mer extrema metallen. Som tonåringar var vi besatta!

Har det med åldern blivit mindre viktigt att vara extrem?

– Svårt att säga. Men extremmetallen skapades av tonåringar för tonåringar. Jag lyssnar såklart fortfarande på det, men det fanns säkert en anledning till att det var just tonåringar som startade det. Det känns naturligt att med åren dra sig mot den mer klassiska hårdrocken. Fast en del av Tribulation kommer alltid att vara extrem, det är en del av det som bandet står för.

"Konsten för konstens skull"

Utan att fästa alltför stor vikt vid det erkänner Adam Zaars en stolthet över att som band ha tagit sig från värmländska Arvika till att bli en genreledande grupp som följs med stort intresse av en initierad publik runt om i världen.

– Den där känslan var större för några år sedan. Allt blir vardagligt till slut. Jag har alltid haft svårt att bedöma oss som band, se vad vi betyder eller vad vi är i andras ögon. Det är inget jag tänker på. Jag är nog inte ute och surrar med folk så mycket, haha.

Ni gör musik helt för er egen del utan att tänka så mycket på hur den ska tas emot?

– Så har vi alltid tänkt. Konsten för konstens skull. Men det är klart att vi tar del av andras åsikter, speciellt när vi turnerar och möter fans. Vi tar del av kraven som finns, krav på vad vi ska och inte ska göra. Likaså när vi läser recensioner. Då kan vi dras med i det. Men – när vi väl börjar arbeta med en skiva stänger vi in oss i en bubbla. Då glömmer vi allt utanför.

I sommar väntar – förhoppningsvis – festivalspelningar nere i Europa och när hösten går sitt intåg ligger en längre turné planerad.

– Det känns lite löst. Faller allt får vi hitta på något annat. Kanske en slags konsertfilm. Vi är också sugna på att skriva ny musik och se hur det funkar med Joseph. Men eftersom vi har jobbat så under de senaste åren med omfattande turnerande så har den här spelpausen varit välkommen. Inte minst också med tanke på min familjesituation. Men spelsuget börjar bli väldigt stort. Det känner vi alla i bandet.

Recensionen av "Where the Gloom Becomes Sound" hittar du här: